”Något verkligare än verkligheten” skrev Erik Lindegren i sin poetiska kommentar till Waldemar Lorentzons magnifika målning Kosmisk moder från 1935.
Formuleringen kunde passa som motto för den stora Halmstadgrupputställning som nu nått Stockholm efter att tidigare ha visats på Mjellby konstmuseum och i Norrköping.
Kopplingen till Lindegren görs dock inte, trots att hans poesi är synnerligen aktuell. 100 år efter modernisten Lindegrens födelse har just hans samlade dikter utgivits i bokform. Där ingår de dikter, deviser kallade, som Lindegren skrev 1947 till några av Halmstadgruppens målningar då han under en period var bosatt i Halland. Flera av de verk som Lindegren kommenterade ingår i ”återupptäckten” av svensk surrealism på halländska.
Utställningskonceptet motiveras med likheterna mellan tiden för verkens tillkomst, 1930-talet, och vår egen tid med politisk, social och ekonomisk oro, sökande efter stabilitet och inre lugn och liknande fenomen. Och visst finns det i dag ett nyväckt intresse för surrealismen och dess erkännande av det undermedvetna och drömmarna som kunskapskällor. Det räcker med att påminna om Moderna Museets stora Max Ernst-utställning härom året.
Det man slås av vid återseendet av de svenska surrealisternas verk är annars hur bra det här måleriet i långa stycken faktiskt är. Den kritik som ibland har riktats mot Halmstadgruppen (och mot surrealismen i allmänhet), att den skulle vara för ”litterär”, känns inte längre relevant. Många av dagens unga konstnärer drar sig inte för ”litterära” element i sitt berättande i måleri eller videokonst. Målaren Jens Fänge är ett av många svenska exempel.
Inte heller är Halmstadgruppens intresse för andliga och religiösa frågor främmande i dag, även om de sex svenskarna här skiljer sig från de internationella surrealisterna som förkastade religionen. Kontakter med Oxfordgrupprörelsen förekom, och flera av konstnärerna var uttalat kristna bekännare. Självklart avsatte detta spår i deras konst.
Den provinsialism som ibland tillvitats gruppen håller inte heller; samtliga konstnärer var högutbildade med i flera fall utlandsstudier bakom sig, och de var väl bekanta med internationella strömningar i konsten. Att det finns lokalfärg i form av inslag av hav och landskap som kan läsas som halländska i deras målningar faller sig ganska naturligt och är inget bevis för inskränkt provinsialism.
Halmstadgruppens konst är väl värd att lära känna eller återknyta bekantskapen med, gärna i Millesgårdens tappning, där man nu kan se klassiker som Erik Olsons Sökaren, Sven Jonsons Ecce Homo, Esaias Thoréns På stranden och Stellan Mörners Idyllens höga hatt kreverar, för att bara nämna några målningar i den omfångsrika utställningen. Skada bara att man inte orkat med att producera en utställningskatalog. Intresserade rekommenderas att vända sig till Erik Lindegrens nämnda texter för fördjupning.