Venedigbiennalen 2007 - ett löfte för framtiden
Sällan har konstbiennalen i Venedig i så hög grad speglat sin samtid som årets version, den 52: a i ordningen, skriver Cristina Karlstam.
Den ryska gruppen AES+F har skapat dystopin Last Riot (detalj).
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mycket har hänt, i världen och i konsten, sedan den förra biennalen 2005. Och Robert Storr har avläst förändringarna, tagit fasta på relativismen mellan centrum och periferi, globaliseringen, miljöhoten och politiskt och socialt kaos och förtyck i flera delar av världen. Han har dessutom markerat att "samtida" konst står att finna även hos de äldre, etablerade konstnärerna som fått ta plats bland de yngre i hans specialutställningar. Gerhard Richter, Sigmar Polke, Ellsworth Kelly, Sol LeWitt och Martin Kippenberger förvarar väl sina platser i Venedig. Över huvud taget präglas biennalen av en helhetssyn som är slående. Det betyder att det den här gången finns många naturliga kopplingar mellan de nationella paviljongernas presentationer och de övriga utställningarna. Rent konkret kan det innebära att besökaren vid årets Venedigbiennal kan lära känna franska Sophie Calles konstnärskap i såväl den franska paviljongen som i Storrs utställning och därmed bilda sig en bredare uppfattning om denna konstnär som i sitt sätt att arbeta synnerligen väl exemplifierar Storrs tanke om känsla och intellekt i förening. Mer än tidigare har Calle denna gång lyckats förena det konceptuella med det visuella, vilket avgjort är till fördel för tillgängligheten.
I stora utställningar som denna är det särskilt viktigt inte bara vad som visas utan hur de medverkande verken disponeras och struktureras. Också här finns mycket gott att säga om specialutställningarna, inte minst den i Arsenale, där Storr låtit vissa konstnärers verk återkomma som pauseringar och struktureringar av helheten. Så kan man gång på gång läsa orden EXIL i blåneonskrift i algeriern Adel Abdessemeds verk eller stanna till vid de sju stationerna i kinesen Yang Fudongs dvd Seven intellectuals in Bamboo forest, ett verk som kombinerar modern teknik och gammal kinesisk historia och myt. Men Arsenale är också i övrigt fyllt av viktiga verk där samtiden får sin varierade gestaltning. Italienskan Gabriele Basilico visar fotografi från ett krigshärjat Beirut, och Neil Hamon, England berättar om soldatlivets mindre glamorösa sidor i sin fotografi av soldater i Vietnam. Leon Ferarri från Buenos Aires använder den kristna ikonografin för att kommentera världsläget när han låter sitt störtande flygplan vara "korset" åt en Kristusgestalt. Ett synnerligen starkt intryck gör amerikanskan Emily Princes hela vägg av bilder där människor som dödats i Afghanistan tecknats. Och i en liten sidoavdelning i det stora Arsenale visas colombianen José Alejandro Restrepos märkliga version av Veronikas svetteduk; på en klassisk bild av duken som enligt myten låg över den döde Kristus ansikte projiceras rader av samtida ansikten av människor som fallit offer för våldet.
Den samhällsorienterade sidan av samtidskonsten är inte bara förbehållen specialutställningen utan återfinns också i flera av de nationella paviljongerna. I den Nordiska samsas Sverige, Norge och Finland, och den här gången är det den irakiskbödige Adel Abidin som svarar för det riktigt intressanta. I en bittert kritisk med svart humor kryddad installation hälsar han biennalbesökarna välkomna till ett Baghdad präglat av krig och död. Abidins bidrag sticker onekligen ut i förhållande till paviljongens övriga verk. Inte heller denna gång har det lyckats särskilt väl att kombinera sex nordiska konstnärer i ett och samma rum. Konceptet är oklart och linjen mellan de olika bidragen otydlig eller obefintlig.
Politisk redan i sin tomma form är den tyska paviljongen, byggd under det mörka 30-talet och vid flera tillfällen ifrågasatt som rum för den tyska efterkrigskonsten. Isa Genzken som anförtrotts paviljongen i år har valt att skapa en utställning där gårdagen lämnats åt skuggorna och i stället fokuserat på vår egen tid. Resväskor med stympade kroppsdelar antyder uppbrott, resa, avsked från döda ideologier och historia. Kranier med venezianska masker, hängande rep och inte minst det röda nät som täcker hela paviljongbyggnaden pekar i samma riktning. Här pågår en förändring, kanske ett avsked. I den japanska paviljongen sysslar man med minnet, här i form av katastrofen i Hiroshima. I Masao Okabes frottage erinras besökarna om svårigheten att hantera gårdagens mörka historia, men påminnelsen riktar sig inte bakåt utan handlar om vår förmåga att gå vidare utan att glömma.
För att se en av biennalens mörkaste dystopier som dessutom är tryfferad med fränt burleskeri i form av svartaste ironi får man bege sig till den ryska paviljongen, där konstnärgruppen AES+F visar videoanimationen Last Riot, en artificiell iscensättning av våldsammaste slag ackompanjerad av en skärande, kongenial ljudkuliss. Gränserna mellan offer och gärningsman är utsuddade i denna bild av en virtuell värld långt från allt vad humanism heter.
Frågor som har med centrum och periferi har länge varit aktuella i konsten. Årets biennal ger gott utrymme åt ett centrum och ett perspektiv som inte är det annars dominerande västerländska. Tyvärr är den av Simon Njami curaterade afrikanska utställningen en besvikelse; jämfört med den imponerande Africa Remix som bland annat visats på Moderna museet i Stockholm tycks Check-List-Luanda pop vara gjord med vänster hand. Man Afrika är å andra sidan relativt rikt representerat i Arsenaleutställningen där konstnärer som Samba, Shonibare och Sidibé intar en självklar position. Sidibé fick för övrigt årets Guldlejon, biennalens främsta utmärkelse, och har tidigare mottagit det svenska Hasselbladpriset för sin fotografi. Också Kina har i år en egen utställning, som dock inte motsvara kvaliteten på de bidrag som visas i Arsenale.
Av utställningarna lokaliserade i palats och kyrkor utanför biennalområdet är Schweitz bidrag i kyrkan San Staë och Singapores utställning i Palazzo Cavalli Franchetti ett par av de främsta. Schweiz disponerar sedan länge den vackra barockkyrkan där bland andra Pipilotti Rist tidigare visat sina installationer. Den här gången har hela kyrkorummet försvunnit och förvandlats till "den vita kuben" som byggts in i rummet. Där visar Ugo Rondinone till döda skelett förvandlade knotiga olivträd, vitmenade med hjälp av gips, och på väggarna har Urs Fischers rastrerade fotografier på plåt formulerat ett ödeland där naturen blott är ett minne. Singapore å sin sida har ett magnifikt palats med imponerande venetianska ljuskronor som utställningsrum, till vilket man relaterat på ett variationsrikt och ytterst intelligent och samtidigt visuellt sätt. En nedstörtad ljuskrona, en grinande djävul i blank metall med bockfot och horn, vilande på sammetsbädd, en gigantiskt kitschig installation av souvenirer och glitter och en ljudinstallation som erbjuder Venedigs ljudkuliss i koncentrat under en röd himmel är bara några av de sätt på vilka konstnärerna Vincent Leow, Jason Lim, Zulkifle Mahmod och Tang Da Wu problematiserar förhållandet mellan historia och nutid, centrum (Venedig, den västerländska konsten) och periferi (Singapore, den asiatiska kulturen).
I jämförelse med inslag som dessa känns exempelvis den brittiska paviljongen med Tracey Emins självbespeglande teckningar och målningar ganska ointressant. Kanske är det som den polska konstnären Monica Sosnowska så påtagligt demonstrerar med sitt imploderade bygge: de gamla strukturerna har sett sina bästa dagar, mitt i världens oro träder nya aktörer fram på arenan, värda att lyssna till. I dag handlar konsten om allvar och verklighet, och i Venedig har man vågat steget bort från det spektakulära, ironiska skämtet och börjat våga tro på konstens roll i ett meningsfullt globalt samtal om vårt liv på jorden.
På Campo San Mauritzio sitter konstnären Huang Kui under ett plasttak och singlar slant om Gud finns eller inte. Svaret, yes eller no, skrivs i all oändlighet på vita tygremsor som ringlar ut över torget. En okänd konstnär hänger ut t-shirts med texten I won't change the world på tvättstreck över gatan på vägen till Arsenale. Anspråken är nedskruvade, ödmjukhet och allvar har intagit den överdriva självsäkerhetens plats. Biennalen 2007 känns som ett löfte för framtiden.