Vårsalong(er) med hjärta och hjärna

Den är definitivt en institution, Liljevalchs Vårsalong, omdiskuterad, ibland helt utskopad av kritiker, alltid omfattad med något som närmast måste beskrivas som hatkärlek av den stora publik som varje år spanar in det första riktiga vårtecknet på konstarenan.
I år borde den locka fler besökare än kanske någonsin i sin över 80-åriga historia.(Vårsalongen öppnades för första gången 1921).

Skälet till denna omedelbara höga betygsättning är det faktum att Vårsalongen den här gången lyckats med det som den stora, ambitiösa Modernautställningen 2006 på Moderna museet hade som målsättning men inte riktigt förmådde genomföra: att förena de två svenska konstvärldarna under ett och samma tak. Med internationellt orienterade och verksamma Maria Lind, chef för Iaspis, å den ena sidan och lokalt/perifert stationerade Ricardo Donoso (chef för Väsby och Edsvik konsthall) å den andra var resultatet av detta unika dubbla juryarbete ganska givet. Den Vårsalong som i fredags slog upp sina portar för publiken liknar därmed ingen annan - åtminstone inte med ett perspektiv på 20-30 år.
Det betyder ingalunda att det skulle föreligga några så kallade vattentäta skott mellan Linds foto- och videodominerade stjärnmärkta diagnos på samtidskonsten, plockad ur de insända bidragen, eller Donosos mer traditionellt gedigna urval ur samma insända material, med hjärtat som symbol. Tvärtom visade det sig att beröringspunkterna var fler än väntat. Och det slutliga urvalet innehåller hela fem verk som båda curatorerna ville ha i "sin" salong. Nu är de rättvist fördelade i de olika avdelningarna, som i övrigt är vettigt separerade och inte hopmixade i utställningsrummen.

Att Maria Lind och hennes medarbetare i juryn trots detta svarar för det intressantaste urvalet går dock inte att förneka, åtminstone om man är intresserad av att ta pulsen på den dagsaktuella konsten. Och om man tvingas att sammanfatta och värdera. Inte minst handlar det förstås om den exempellöst stora del av salongen som denna gång, sannolikt tack vare Linds medverkan, omfattas av videokonst i olika tappningar. Klokt nog han man gett de olika typerna av denna ofta tidskrävande konst flera stationer, bland annat ett videotek och ett särskilt rum i källaren för den som vill ge sig tid att betrakta några av de längre nästan filmliknande verken - vilket varmt rekommenderas. Men också i övrigt har Liljevalchs denna gång lyckats locka en rad konstnärer som arbetar i takt med tidsandans trender och moden på ett sätt som man annars sällan ser i konstarrangemang av salongskaraktär.
Några namn måste nämnas, utan att hemfalla åt alltför mycket namedropping. Katja Aglerts videoinstallationer med bland andra Olof Palme och president Kennedy, Sidsel Brydes textila reliefer med dagsaktuellt politiskt innehåll och Jan Mankers likaså politiskt orienterade målningar Palestina finns. Frida Tebus har fotograferat platser i Stockholm där olika religiösa församlingar bedriver gatumission, och Mattias Olofsson fortsätter sina numera välbekanta undersökningar av naturen och kulturen med hjälp av sin gestalt i samedräkt.

I Ricardo Donosos avdelning kan man hitta goda traditionalister som Curt Hamne, blyerts, och förnyare av samma teknik som Eva Anna Hertob, sida vid sida med Nerdruminspirerade målaren Jens Hedin eller nestorn Björn Melin, som visar måleri på papper. Och här hänger också en av de fem konstnärers verk som båda curatorerna fastnade för, Kristina Jensner Eldons fotografiska svit Utan titel där betydelsefulla detaljer berättar hela historier, lokalt förankrade på olika orter.
Sammantaget bekräftar årets urval det som den som står en bit från det Stockholmsdominerade konstcentrum redan visste: att det existerar minst två konstvärldar i Sverige, varar den andra, sedd med Stockholmsögon, för det mesta är skymd för den som inte ger sig ut i det som brukar kallas periferin. Men också att det gamla talet om centrum och periferi definitivt måste relativiseras. Det har sagts förut men förtjänar att upprepas: vad som är centrum och vad som är periferi är till sist en fråga om var man själv ställer sig. Och det gäller inte alls bara i geografisk mening utan lika mycket konceptuellt och tekniskt.

Kanske är det med årets Vårsalong dessutom så som en av jurymedlemmarna i Donosos grupp menar: att det är kvaliteten som till sist varit avgörande, vare sig grupperna fastnat för en finstämd liten torrnål av Helena Bergenrud eller en textbaserad installation av Hinrich Sachs.
Roligast i år är annars Ane Mette Hols Drawing for floor (inte att förväxla med kvarglömt omslagspapper) och Karl Larsson uppmaning i akrylfärg Study hard young critic. Germund Lindungers små tygfåglar Amanda, Eilert eller Sören, som dyker upp lite här och var i utställningarna och ger betraktaren nyttiga myror i huvudet, inte att förglömma.

Vårsalong(er) med hjärta och hjärna

Årets Vårsalonger är egentligen två, och båda är sevärda, skriver Cristina Karlstam.