Vårsalong på professionell nivå

Kanske är det ett synnerligen väl fungerande samarbete mellan konsthallens nya chef Mårten Castenfors och hans tre professionella, curatorsutbildade medarbetare Liv Stoltz, Ikko Yokoyama och Mia Zeeck som är orsaken. Eller så har man den här gången haft ovanligt mycket bra konst att välja bland.
Faktum är att årets Vårsalong hos Liljevalchs konsthall är en riktigt bra sådan.

Visst finns här epigoneri. Vårsalongen har väl aldrig (utom möjligen i sin begynnelse på 1920-talet) varit spjutspetsen i svenskt konstliv, snarare en spegel av tendenser och moden i konstvärlden. Men de värsta exemplen på osjälvständig amatörkonst är i princip numera bannlyst, och att ett och annat mindre genialt verk slunkit igenom är inte mycket att orda om. Vårsalongen har alltid haft en amatörmässig undervegetation som nog bidragit till dess folkliga popularitet. Inget ont i det så länge det är kvalitet och i viss mån originalitet som dominerar.
Så förhåller det sig definitivt med årgång 2008, där det stora flertalet av de utvalda konstnärerna visar sig ha längre eller kortare utbildning bakom sig, många på högskolenivå. Däremot letar man förgäves efter de riktigt kända namnen bland deltagarna. Men flera av dessa finns så att säga osynligt närvarande eftersom flera konstnärer valt att arbeta i exempelvis Karin Mamma Anderssons, Jockum Nordströms eller några andra affischnamns efterföljd.

Lite välvilligt kan man exempelvis säga att Fredrik Sundqvists måleri hör hemma i en sådan tradition. Och likaså går det förhållandevis lätt att hitta inspiratörer bakom rätt mycket av den fotografi som visas. Men varför inte i stället konstatera att de fyra i juryn lyckats sätta samman en salong med en hel del sevärd konst. Det är väl bara grafiken som saknas, annars är de flesta nu förekommande tekniker representerade, inklusive design och mode.
Flera namnförtjänar att nämnas: Nygårds Karin Bengtsons fotografi, Amanda Cardells skurtrasa (!) i kristallglas, John Dailys subtila teckningskonst eller Joakim Eneroths tänkvärda installation Not seeing, not responsible. Den neddragna markisen är ett lika enkelt som talande exempel på vår tendens att blunda för samhällets och samtidens avarter
Annars är det få verk som explicit kommenterar vår samtid. Om man inte väljer att läsa en del av de fotografiska verken med politiska glasögon. Ann Eringstams foto av den lyckliga trebarnsfamiljen, Too good to be true, Gorm Heens bilder av slutna husfasader ur serien Alice ím Wunderland eller Ville Lenkkeris mångtydiga Looking out of a museum window. Och Anna Linderstams dvd av en hyperventilerande, slutligen kollapsande kvinna får väl tolkas som en gestaltning av ten tillvaro som i längden inte är uthärdlig.
Med Hironori Tsukues fotografi Rökares domän har de stackars återstående, av samhällets moralism mobbade rökarna fått sin egen bild.

Johan Willners fotokonst och Anders Sunnas måleri hör till sådant man gärna ville se mer av. Inte minst Sunnas referenser till samisk kultur hör till det minnesvärda från årets Salong. Och så är det roligt att återse ett verk av Jill Lindström, som för en tid sedan hade en infallsrik utställning här i Uppsala.
Uppsala är för övrigt företrädd med en målning av professorn i reumatologi Roger Hällgren, som bidrar med en tatuerad leopard.
Till sist ett par ord om själva hängningen. Det syns att det är fyra professionella utställningsarrangörer som ordnat verken den här gången, till förmån för helheten ur både estetisk och praktisk synpunkt. Och en särskild eloge för den magnifika upptakten med idel svartvita verk i skilda tekniker i konsthallens stora entréhall!

Vårsalong på professionell nivå

Vårsalongen årgång 2008 är riktigt bra, skriver Cristina Karlstam.