Ordet dissonans betyder ”missljud”, ”ljuda olika” eller ”inte stämma överens”. En dissonans är ett musikaliskt intervall eller en harmoni som många människor uppfattar som obehaglig. Och det är denna föreställning de leker och experimenterar kring, franska stråkkvartetten Les Dissonances .
Kvartetten startades av violinisten David Grimal som samlade ihop musiker från några av Europas bästa orkestrar. Les Dissonances finns i två olika uppsättningar, kvällens stråkkvartett och en symfoniorkester som kommer till Uppsala nästa år. I kväll gör de sin första Sverige-konsert och har valt att framföra musik av några tonsättare som alla verkat i Wien, men vars verk också har ett gemensamt mörkt och dissonant drag.
I Anton Weberns Sex bagateller i tolvtonsteknik får musikerna direkt briljera med sina förmågor, och de hanterar finkänsligheten lika väl som det dramatiska. Utan paus går man direkt in i Mozarts Stråkkvartett nummer 19 Kv 465, kanske för att visa de otippade likheterna mellan två kompositörer ur helt olika tidsepoker.
Verket kallas också Dissonanskvartetten efter den, för att vara Mozart, ovanligt långsamma och mörka öppningen. Då den först uppfördes reagerade folk på den märkliga inledningen och vissa ska ha hävdat att det rörde sig om tryckfel. Detta var inte vad man väntade sig av en kvartett i C-dur! Det är också efter detta verk som Les Dissonances tagit sitt namn. Varje ton behandlar de med ömhet, koncentrerar sig djupt men lyckas samtidigt kommunicera med varandra. Det är ett eget litet universum vi bevittnar på scenen.
Visst är det väl något särskilt med musik komponerad på dödsbädden? Mozart skrev sitt Requiem under sin allra sista tid i livet, och det blev fyllt av en överjordisk ödesmättnad. Samma sak gäller för Franz Schuberts verk Döden och flickan, som han skrev när han var svårt sjuk.
I Les dissonances händer förvaltas det med stor passion och man kan nästan ana dödens andetag i nacken. Jag kommer på mig själv med att hålla andan. Efter det vildsinta Allegrot går vi över till kvällens höjdpunkt, Andante con moto. Här finns verkets tema och det som Schubert ville skildra, den tudelade känslan av skräck och välkomnande av döden. Vändningarna mellan ångest och lugn är snabba, från första violinens klagande till cellons trygga famn. Melodin vandrar mellan instrumenten för att utmynna i ett gemensamt crescendo. Döden och flickan avslutas med en snabb och aggressiv tarantella, dödsdansen.
Les Dissonances relation med Sverige har fått en lovande start. Nu är det bara att se fram emot mars då den fulltaliga orkestern besöker Konserthuset.