Hur minns man bäst ett konstnärskap, avslutat i förtid? Naturligtvis genom att från den efterlämnade ateljén välja ut ett urval verk till en minnesutställning.
Förra året gick Uppsalakonstnären Sara Johansson ur tiden, alldeles för ung, bara några och 50. Nu har hennes systrar tillsammans med Uppsala konstnärklubb arrangerat en utställning i Åhuset, byggnaden på gården vid Galleri Ett som Konstnärsklubben numera förfogar över.
Sara Johansson var en konstnär med stark integritet och med ett seriöst förhållningssätt till sin konst. Välutbildad och hantverkskunnig, med en utpräglad känsla för rumslighet, arbetade hon huvudsakligen abstrakt med ett rytmiserat formsökande, vare sig det handlade om kolteckningar, pasteller eller oljemåleri. Den utställning som nu ställts samman rymmer trots sin begränsade numerära omfattning prov på alla de uttrycksformer som Sara Johansson så väl behärskade. Här finns tidiga målningar där hennes förkärlek för den gula färgen firar verkliga triumfer, oftast i strama konstruktioner men en och annan gång också i en friare, mjukare stil där tilliten till färgen och dess egen rumsskapande förmåga är stor. De mindre arbetena i kol och oilstick bidrar till den flexibla rytmiken i utställningen och är i sig utomordentliga exempel på Sara Johanssons professionella formkänsla. Hennes sätt att väga svärta och vithet mot varandra var synnerligen verkningsfull.
En av de riktigt minnesvärda målningarna, Utan titel, från slutet av 80-talet, är utställningens koloristiska kraftcentrum, kring vilket flera andra arbeten bildar en naturlig omgivning. Över huvud taget är det en mycket välhängd och väl genomtänkt utställning man åstadkommit; att det är kärleksfulla systrar med stor kännedom om konstnärens personlighet och hennes egen syn på sitt skapande som haft hand om hängningen har säkert varit av betydelse.
Åhusets andra rum domineras av målningar i blåskalan, där inte minst målningen Hommage drar till sig intresset. Motiviskt går tankarna till det märkliga minnesmonumentet i centrala Berlin över offren för andra världskrigets nazism. Det tysta monumentet, formgivet av arkitekten Peter Eisenman, med sitt starka, icke-föreställande budskap gestaltat genom ett vidsträckt fält av betongblock, har i Sara Johanssons måleriska version fått ett kongenialt gensvar.
Utställningen är ett värdigt sätt att minnas ett självständigt och kompromisslöst konstnärskap.