Det är något med gränser som gör människor alldeles vilda. Vi älskar gränser. Eller i varje fall diskussionen om var gränserna går och vad de innebär. Det här är bu, och det här är bä, konstaterar vi gärna och lägger i allmänhet till att vi föredrar en blandning av slaget buä, eller möjligen bäu.
Teater är inte bara teater, film behöver inte bara vara film, och andra frågor som handlar om scenkonst behöver helt enkelt illustreras. Tupp är verkstad och inte bara snack.
Den avslutande dagen av Tupp inleddes som de övriga med en avslappnad Artist talk, där en fåtalig publik fick ta del av ett samtal mellan festivalgeneralen Danjel Andersson och några av konstnärerna, på lördagen Gerald Kurdian, Francesca Grilli och Cosmesi. Och även om diskussionen inte nådde några bråddjup fungerade den fint som en sammanfattning, inte minst för att det är intressant att ta del av Anderssons tankar bakom sina artistval. Begreppet "liveness", alltså betydelsen av att placera aktuella korsbefruktningar i en livesituation med publik, blev den sammanbindande länken.
Och liveness i betydelsen ett väldigt påtagligt här i kombination med ett lika tydligt nu är precis vad som gör att Saralundens melankoliska pop lämnar sin inrutade arena (på tal om gränser, alltså) och glider in i ett mellanting som är svårt att ta på. Ensam med två pianon, varav ett självspelande, kantele och gitarr bjöd hon i föreställningen Minulla on suunnaton nälkä sinun suudelmasta, Jag har en oerhörd kysslängtan, på en både skör och mäktig färd genom det som kallas kärlek. Saralunden är en fena på att ta stora nötta fraser och stöpa om dem till något väldigt eget.
Eget är också en egenskap som man måste applicera på Eva Geatti och Nicola Toffolini i den italienska duon Cosmesi, som gästar Tupp med föreställningen Periodonero, en kombo av skuggteater och animation där Eva Geatti agerar mot projicerade silhuetter på en vit duk, ömsom framför, ömsom bakom.
Periodonero är ett våldsamt generalangrepp på människans dragning mot kollektiv gemenskap och den gruppmässiga ansvarsfrihet som följer. Ett gympapass blir en massaker och därifrån är steget inte långt till en svartvit värld där monster oupphörligt äter upp varandra i ett ljudlandskap som liknar tortyr. Duon försöker möjligen trycka in lite för många teman i sitt skuggspel, men helheten är rasande snyggt utförd och poängen, att det inte behöver vara fel att stiga ut ur ledet, går ju knappast att argumentera emot.
Eller också kan man faktiskt just det. I Catti Brandelius och Anna Kinboms nya performance Emanuelle och stora skuggan, med premiär på Tupp, serveras faktiskt ett antal gestalter som är romantiska outsiders utan att riktigt träffa rätt.
Den ensamma skräckslagna kvinnan på väg hem från bussen blir en indian som slår tillbaka. Titelfiguren Emanuelle görs av Kinbom och är en schablonkvinna som är så här nära att vara en fransk skådespelerska som lever på vin och cigaretter - med älskare, söt liten dotter, fantastisk hy och allt. Fint kontrasterad i Brandelius Red Cloud, en kvinnlig variant av maskulinitetsfantasin om den slagna countryhjälten med brustet hjärta, gråtande gitarr och sångtexter om falska karlar.
I föreställningen drar Catti Brandelius sin fallenhet för alter egon till en ny nivå och får med Anna Kinbom som parhäst ett bredare anslag som i förlängningen borde rendera en beställning på ett manus till en tv-serie.
Allvar och drastisk komik är en effektiv agitation och när det gäller att peka med hela handen och skapa en flippereffekt mellan olika stereotyper finns det ingen i Sverige som är bättre än Catti Brandelius i högform.