Uppsalabördiga konstnären Gunnel Wåhlstrands estetik är vid det här laget välbekant. Hennes mycket speciella svartvita tuschmåleri har visats på många gallerier och museer i Sverige och utomlands, bland annat här i Uppsala, och den nu aktuella utställningen på Magasin III går efter Stockholm vidare till Rotterdam. Magasin III äger själva verk av Wåhlstrand sedan hennes utställning i museet för 10 år sedan, men många verk är inlånade till den här utställningen, med vilken tar Magasin III timeout ett par år från den publika verksamheten i lokalerna i Frihamnen.
Saknaden efter en far som Gunnel Wåhlstrand aldrig fick lära känna, är det genomgående temat i hela hennes konstnärskap, så också den här gången.
Den nya utställningen omfattar 23 bilder och ger en samlad, översiktlig bild av hennes konstnärliga sökande, från 2000-talets början till dags dato. Gunnel Wåhlstrand arbetar sig fram mot det som jag uppfattar som en acceptans av sakernas tillstånd, och hon gör det steg för steg, utan att väja för det allra svåraste. Tekniken är ett minutiöst tuschmåleri där hon skikt efter skikt arbetar fram ljus och skuggor. Imponerar gör det stora porträttet av fadern som ung pojke varje gång det ställs ut. Verkets titel Uppsala markerar konstnärens födelsestad (och sannolikt faderns barndomsstad) som övergavs för Borås efter faderns självmord när Gunnel Wåhlstrand var ett år. I porträttet är han ännu en ung pojke med allvarlig, öppen blick.
Jag tänker på en annan målning av Wåhlstrand ett porträtt av den unge mannen vid sitt prydliga skrivbord, ett verk som inte ingår i Magasin III: s utställning men som visats många gånger, bland annat i Uppsalautställningen. I andra bilder är fadern placerad i landskap och i social samvaro med andra familjemedlemmar. Motiven är hämtade ur familjealbumet som hela tiden sedan den framgångsrika debuten varit Wåhlstrands bildkälla.
Porträttet med titeln Id från 2011 markerar ett slags slut på sökandet efter den förlorade fadern i den form konstnären dittills utformat det via de gamla fotografierna. Efter den bilden är landskapet hon målar tomt på människor. Målningen Walk från 2011 visar en skogsväg, men den som kanske en gång promenerade just den vägen saknas. I verk som Viken (2013) eller Wave (2015) är konstnären helt upptagen av de dramatiska landskap som skildras: i Viken ett stilla havsvatten och blanka klippor, i Wave brusande vågor som kastas mot klipporna.
Avsaknaden av personer i dessa målningar kan naturligtvis tolkas som att konstnären nu huvudsakligen inriktar sig på landskapsstudier. Men man kan lika gärna läsa bildernas ”tomhet” som just bilder av den ordlösa saknaden i ett måleri där inte ens fotoförlagor längre är vägvisare till den saknade. Sökandet må vara avslutat, men saknades består.
Allra längst går Gunnel Wåhlstrand i målningen Sandstranden (2016). Nu handlar det inte längre om något framkallningsarbete i konstens mentala mörkrum. Nu strålar solljuset över den öde stranden. Målningen är definitivt ett mästerverk, som så många av Gunnel Wåhlstrands arbeten. En logisk följd av den resa in i minnet och glömskan som den eviga förlusten fört henne. Tekniskt är den ljusare än de tidigare verken, men den kalla saknaden har heller aldrig gjorts så tydlig som här.