Kanske gryr det en ny dag för Uppsala trots allt. Det är lördag och jag går genom Centralpassagen i stadens nygamla tågstation. Solen är vårsnäll och när jag lägger handen på ett trappsteg känns den nylagda stenen varm och behaglig som ett löfte. Om några timmar ska Uppsala vinna SM-guld i innebandy och när jag tittar framåt, mot centrum, ser jag att stationsbyggnaden talar lågmält med slottet på andra sidan stan. Jag fortsätter rakt fram och nere vid Fyrisån viker jag av till höger och stiger in i en källare där en ny konsthall har öppnat för första gången tidigare samma dag.
Konsthallen Konsthuset kallar sig hall för att markera att det inte är en galleriverksamhet, som syftar till att sälja konst, man sysslar med, och alltså inte för att lokalen svarar mot de stora rum som beteckningen möjligen kan föda förväntningar på. Ägarna och hus kuratorerna Erik Hedman och Johanna Uddén hoppas snarare få tillräckligt med medel för att hålla stället flytande genom samarbeten, sponsring och temakvällar eller andra aktiviteter med entré. Till vardags är Konsthuset entréfritt.
Den första utställaren, animatören Johannes Nyholm, speglar också verksamhetens uttalade ambition att arbeta mot ett brett konstbegrepp där nya medier premieras framom traditionella.
De vita rummen, med gummimattor på golvet, nästan fönsterlösa väggar och relativt låg takhöjd, svarar också bättre mot nya medier än, säg, måleri. Lokalens största rum är en stor rektangel som det inte kommer att bli några problem att fylla. Entréhallen och ett par mindre rum längre in kommer att erbjuda större utmaningar.
Johannes Nyholm har de senaste åren rönt viss framgång med sin leranimerade Sagan om dockpojken, som har prisats på en rad filmfestivaler runt om i världen. Här tar projektet, på ett mycket fungerande sätt, upp de svårare rummen.
I Entrén visas fyra kapitel om den latent vardagsneurotiska och aggressiva lilla dockpojken, som också i sina mest avslappnade stunder ser ut som han bara är sekunder från att explodera. I två mindre rum längre in visas en längre film flankerad av den modell Nyholm har använt när han skapat sin animation. I modellen sitter Dockpojken vid sitt skrivbord, sysselsatt med att tillverka vad som ser ut som en liten dockpojke. Och därifrån läggs metanivåerna på varandra.
I filmen, som är en blandning av animering och spel, intervjuas konstnären av ett tv-team och i en mardrömslik process blir han tvungen att identifiera sig med sin skapelse i högre grad än han skulle önska. Filmen inkluderar också en väldig Dockpojken-dräkt, som möter betraktaren redan utanför hallen, och utan att avslöja handlingen för mycket kan man konstatera att installationen som helhet fungerar som en utmärkt och bisarr ingång till ett samtal om identitet och skapande.
Presentationens tydlighet är också helt i linje med Konsthusets ambitioner att bedriva en pedagogisk verksamhet, vilket syns ännu mer i det stora rummet där Johannes Nyholm visar projektionen Drömmen om skogen - en dystopisk liten saga där en fågel i skepnad av huvud, näbb och ben utför en räddningsaktion i den brinnande värld. Förutom projektionen fylls rummet av en installation som visar animatörens arbetsmaterial i form av en ställning där filmens bilder vajar på tunn och fladdrig plast.
Ett pedagogiskt anslag är givetvis inte fel och i sammanhanget fungerar det bra, men låt mig ändå kasta in en brasklapp: konst och pedagogik har i förening en tendens att glömma att pedagogikens roll inte nödvändigtvis är att lösa gåtan, utan att belysa den nytta som den gör i sin olösta eller rent av olösliga form.
Kort sagt, pedagogiken ska inte inkräkta på det där svårdefinierade som brukar kallas konstnärlig kvalitet, vilket övertydlighet gärna gör. Men som sagt, än så länge är det ingen fara och Konsthusets första utställning presenterar en rik och diskussionsvänlig bild av sin utställare. Det lovar gott för framtiden.