Upprepningens magi

Bror Hjorthföreningens teckningsstipendium, som delas ut till en studerande på någon av landets konsthögskolor, brukar i allmänhet utses med viss fingertoppskänsla och påfallande många tidigare stipendiater har idag en självklar plats i det samtida konstlivet. Den goda trenden ser ut att fortsätta. Sara Wallgrens utställning I surrender my desire and wonder approaches me lever upp till de högt ställda förväntningarna.

Utställningstiteln anger en poetik eller i varje fall en slags insikt inför skapandet som närmast påminner om meditation. Fyra stora teckningar, the Power of recollection I, förtydligar: på varje blad finns 13 lodräta staplar uppdelade i rader eller tunna horisontala fält av blyerts. Ovanför staplarna finns klockslag antecknade och verket kunde vara en ordlös dagbok eller en repetitiv materialövning på temat bli ett med din penna. Det handlar givetvis om att inte ge efter för begäret att artikulera bild i hopp om att det stoiska motståndet ska leda till ännu bättre bilder. Eller kanske snarare om ett uppvärderande av den nonfigurativa teckningen, av ytan. En enorm bok fylld med sidor som bara visar ytor eller täta mönster i olika gråtoner understryker temat än mer. Och en snudd på monokrom triptyk i ett altarskåp av plexiglas förstärker den sakrala tonen. Så vart leder övningen? I två teckningar tillåter sig Sara Wallgren det figurativa och väljer då att gestalta sin egen process. Antydda kroppar, reducerade till jeans, skjorta och frisyr, får stiga in i det pågående arbetet och är sysselsatta med Wallgrens monotona mönster. Här syns Wallgrens tekniska skicklighet och kanske kan man säga att de mer föreställande bilderna är en eftergift åt begäret, men de kan lika gärna vara belöningen, "wonder". Sara Wallgren balanserar mellan romantisk tilltro till sitt material och realistisk insikt om den nästan löjligt stora arbetsinsats som krävs för att det ska bli riktigt bra. Jag skulle tro att hon kommer att klara det.

På Galleri 1 visar Uppsalakonstnären Nito Vega en utställning som högst otippat har ett anslag som liknar Sara Wallgrens. Vega brukar måla feel good-bilder som bubblar av färg och enkla nästan naivistiska bildelement (fåglar, slottet, domkyrkan) som porlande möts i en helhet som nöjer sig med att vara glad och dekorativ. Här visar han något helt annat. I en serie svartvita målningar, grafiska blad och teckningar upprepar han gång på gång samma motiv: I mitten av bilden en naken mänsklig gestalt och texten "Jag längtar hem", i ett hörn en schematisk byggnad och i ett annat en stol, förgrunden upptas av ett fält av rutor och streck som kunde vara ett tak eller något annat under fötterna på betraktaren som ser från en upphöjd position. Högst upp i bilden står texten "En sjukdom hos tinget". Bredvid bilderna hänger dessutom små texter som smått överflödigt poängterar att det handlar om en berättelse om leda och om längtan bort från både jag och plats. Bilderna återger en tomhet som känns allvarlig och smärtsam. Nito Vegas smådeprimerade bilder är en mycket större glädjekälla än hans glada.

Upprepningens magi

Årets Bror Hjorth-stipendiat Sara Wallgren och Uppsalakonstnären Nito Vega förenas lite otippat i ett repetitivt allvarlig anslag, skriver Sebastian Johans.