Ramen söker både fånga och avgränsa skeendet men markerar också genast att vad vi ser är konst och teater. Här kan man tycka att idén svär mot Giordanos estetik: som en av veristerna tillsammans med Puccini och Mascagni ville han återge verkligheten så realistiskt som möjligt. Och visst är handlingen kring den stoiske kärlekspoeten Chénier nog så gastkramande med erotik, död, patriotism, svartsjuka och klasskamp som färgstarka ingredienser? Bertman, Schörghofer och den fantasifulla kostymskaparen Corinna Crome markerar dock redan från början att det handlar om teater och förställning. Inledningsscenen med de degenererade, likt porslinsdockor bräckliga aristokraterna drivs till sin spets i tillgjordhet och blir visserligen ett givet offer för den frambrytande revolutionen, men också en klichéartat teatralisk utgångspunkt för det följande dramat och skräckväldet.
Brister själva handlingen i trovärdighet förtätas ändå upplevelsen av Giordanos effektfulla, italienskt operamässiga musik, en musik som – om än inte på Stockholmsoperan – tillförsäkrat verket en given plats på repertoaren. Ändå saknar tonspråket en Puccinis sammanbindande kontinuitet och nyansrikedom; personerna blir psykologiskt grunda och framställningen melodramatisk och tablåmässigt plakativ. I Bertmans läsart är heller inte Chénier dramats huvudperson utan Gérard, den livréklädde betjänt som utvecklas till revolutionär: hans kärlek fyller honom med hat och gör honom till Chéniers tragiske rival.
Jeremy Carpenter gör här en strålande insats som speglar de motstridiga känslor han genomgår och kontrasterar skarpt mot den hängivne Chénier i Lars Clevemans vokalt lysande men sceniskt stelbenta tolkning. Katarina Dalayman gör som väntat en nyansrik och genomarbetad framställning av Madeleine, kvinnan som själv förlorat allt men likt en Tosca blir föremål för den djupt tragiska kampen mellan Chénier och Gérard. I dessa uppgörelser finns flera av de musikaliska höjdpunkterna liksom i slutaktens starka men föga övertygande förväntan inför den gemensamma giljotineringen, en tidstypiskt sentimentaliserande allegori över kärlekens sublimering i döden.
Kungliga hovkapellet hade en stor kväll under ledning av Pier Giorgio Morandi: här fanns även verismen på allvar.