Hur förvandlar man det vi uppfattar med vår hörsel till synliga bilder? Uppsalakonstnären Olof Lindström erbjuder sina förslag och avslöjar ett brådmoget, imponerande konstnärskap.
Ett kameraöga fokuserar ihärdigt åskådaren, en slutare stängs och öppnas igen i en evigt pågående rörelse. Ett envetet klickande ljud kräver sin visualisering. Till sist är det inte mindre än 20 kameror som är i aktion.
I Olof Lindströms verk vänds begreppen upp och ner, tidsföljden blir en pågående loop av kamerans slutare som öppnas och stängs om och om igen.
Tre av sammanlagt 26 sådana ljud-bild-experiment ingår i Lindströms projekt, för vilket han tilldelats Maria Bonnier-Dahlinstiftelsens stipendium för 2011. Extra anmärkningsvärt är att denne den hittills yngste mottagaren av stipendiet gjorde sina audiovisuella experiment redan under gymnasietiden.
Grönskimrande, ständigt rörliga, flimrande pixlar i en diagonalt delad videoskärm låter ana en byggnad med klassiska kolonner; vår varseblivning sätts på prov, närmare identifikation är omöjlig. I ett tredje experiment tycks Lindström ha pejlat in en yttre rymd: amorfa svarta och vita formationer rör sig till synes planlöst och tävlar om bildytan. Till sist tränger upprepade fragment av en mänsklig röst igenom det starka bruset, ett slags sfärernas musik, infångad. Lindström lyckas problematisera våra sinnens uppfattningsförmåga med förbluffande precision.
När får vi se den första soloutställningen av denne urbegåvade unge konstnär här i hans hemstad?
Kico Wigren, Konsthögskoleutbildad stockholmare, har liksom Lindström fått konsthallens rum Spetsen till sitt förfogande. Även Wigren arbetar med visualiseringens problematik och möjligheter men gör det med en stark känsla för sina verks materialitet. 10 tunna glasskivor, upphängda i tunna trådar och fästa med sugkoppar bildar en rumsinstallation som fått den något burleska titeln Magkänsla. Kanske har konstnären velat värja sig mot en alltför romantisk, poetisk läsning av sitt tveklöst vackra verk. Det till synes bräckliga glaset, sammanfogat till en komplex, prismatisk helhet, balanserar på gränsen till implosion, åtminstone i vår fantasi.