Underfundig kodnyckel

Om en utomjording eller någon som inte varit i vår civilisation på väldigt länge skulle be om en kodnyckel till dagens populärkulturella samhälle skulle ett bra tips vara att hänvisa till Monika Marklingers måleri. Som ett enda stort inkännande och berättande klotterplank breder konstnärens många målningar ut sig i Teatergalleriets lokaler. Placerade tätt intill varandra, högt och lågt över alla skärmar rusar fullkomligt intrycken mot besökaren.Genom att använda sig av populärkulturella symboler, personer och figurer sätter hon fingret på vad som är gällande här och nu. Hon använder sig bl a av figurer som GB-glassgubben, dalahästen, Disneyfigurer, Mac-äpplet, julbocken och amerikanska valkampanjsfigurer. Även kungafamiljen, pinupbrudar och prostituerade, ryska dockor och geishor finns i verken för att kommentera och kanske provocera. Som ett enda kommenterande myller av figurer och ord i pratbubblor är hon en god kommunikatör anno 2003, med titlar som My lifestyle works for me, Vilka är vi?, Natural born lovers och ett av favoritverken: Humor, terapi, tyranni, hysteri, sublimering, gråt, gråt, gråt.Pockar på uppmärksamhetVerken är väl fungerande var för sig, de är nog också tillkomna så, men totalupplevelsen av alla verk hopsatta är anmärkningsvärt intensiv, uttrycksfull och lite påträngande. Monika Marklingers bildspråk pockar såledespå uppmärksamhet. Den intensiva färgskalan samt myllret av figurer är måhända lite av hennes signum.Den utställning hon hade på Galleri Mejan i Stockholm 2002 hade samma intensiva kopplingar till populärkulturen och reklamspråket, förutom att språket var hämtat från Indien med de medföljande explosionsartade sätten att skapa dramatiska och lättigenkännliga bilder. Nu går hon i stället via våra allra vanligaste symboler för att kommentera den västerländska kulturen i stort. Bitvis tar också konstnären med sig själv; en del självporträtt tycker jag mig se i kvinnoansiktena. Kanske märks det tydligast i verket Born 1968, Monika Marklingers eget födelseår. Dock bör nog konstnärens egen medverkan ses som att hon är en del av det samhälle hon skildrar snarare än att det finns någon självbiografisk helhet i väggen av verk.Samtal med betraktarenMonika Marklingers kommentarer är bitska och finurliga men också fyllda av underfundiga åsikter. Det bestående intrycket blir främst att konstnären här bedriver ett samtal med sin omvärld, mer direkt, med betraktaren. Hennes samtal förstärks med de många kommentarer hon lägger in i verken i form av pratbubblor — "Åh, vad jag skäms, vad jag skäms" eller en som i verket My lifestyle works for me, där konstaterandet ställs öppet av en av kvinnofigurerna. Hon rör sig ledigt i populärhistorien och i konsthi-storien, Gauguins flickor från Tahiti dyker upp, liksom några av Sigrid Hjerténs kvinnor. Monika Marklinger är en god porträttör och har ett begåvat bildspråk. Bakom den rappa färgglada ytan lurar dock en dyster dystopi, eller ännu värre, en brutal verklighet. Himmel och helvete, högt och lågt — allt får plats i Monika Marklingers verk och värld. Med bitska kommentarer i kombination med fina former får hon på ett övertygande sätt min klump i halsen att bli större änvad jag anade vid första anblicken. Ganska snart håller jag med Monika Marklinger om att det är något tokigt, för att inte säga galet, med vår värld och världsuppfattning.