Under civilisationens fernissa

Maria Nordin drabbar betraktaren med våldsam kraft, skriver Cristina Karlstam.

Foto:

Kultur och Nöje2011-10-29 11:11
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bland 2010 års Anna-Lisa Thomsonstipendiater utmärkte sig Maria Nordin för sina akvareller i storformat. Det var bilder av kropp, kött, hud, kvinnostudier med ett uttryck som tveklöst utmanade de gängse konventionerna inom akvarellkonsten.
Nu är Maria Nordin aktuell i flera sammanhang: i dagarna fick hon Beckers stora konstpris på 150 000 kronor. 3 december öppnas den stora utställning på Färgfabriken i Stockholm som också ingår i priset, och i Fotografiskt Centrums pågående utställning She is in the Picture i Stockholm är Nordin en av konstnärerna.

Teatergalleriet här i Uppsala har, med sedvanlig fingertoppskänsla för det som rör sig i konstvärlden, i sitt höst- och jubileumsprogram en separatutställning av Maria Nordin. I teaterns övre foajé har Nordin installerat sin utställning, som innebär ytterligare ett rejält steg i förnyelsen och utvecklandet av akvarelltekniken. I Maria Nordins nya verk befinner vi oss långt från genrens lågmälda, traditionella koncept.

Nu ekar en ljudlös, existentiell gråt i Teatergalleriets lokaler. Det är allas vår gemensamma och personliga sorg, översatt i bild. Till sin imponerande animation, projicerad på storbildsduk som en evig 2-sekunders loop, har konstnären använt hela 24 akvarellmålningar. Acting Out är ett verk som slår knock out på alla försvar och drabbar betraktarens innersta med våldsam kraft.
I ett hörn av utställningsrummet visas Nordins andra konstverk, Behind the laughing Veil, också det en 2-sekunders loop, visad i monitor och byggd på 16 akvarellmålningar. Till skillnad från i Acting Out har Nordin här använt sig av ljud; det hysteriskt utagerande skrattet är nästan outhärdligt att höra i sin galenskapen närstående, utlämnande nakenhet.
Maria Nordins verk överskrider allt som har med etikett, gott uppförande och ”lagomhet” att göra. Här blottläggs de känslor som vi vanligtvis döljer bakom civilisationens tunna fernissa.
Det är magnifikt: ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, som det heter i visan.

Konst
Teatergalleriet
Maria Nordin
Tom 26/11