Småskalig, direkt omuseal, privat, osammanhållen. Det är lätt att rikta kritik mot Uppsala konstmuseums stora men inte särskilt imponerande konstsamling. Bristerna är ibland nästan generande tydliga. I synnerhet som museet på direkt uppmaning av sin huvudman – Uppsala kommun – har varit tvungen att överutnyttja de verk man har på lager. De förhållandevis få verk som håller för ett musealt sammanhang har exponerats väldigt ofta, och har vanligen flankerats av mängder med halvdan grafik som inte riktigt har i sammanhanget att göra. Det är alltså enkelt att klaga på samlingen. Men man ska också komma ihåg att samlingens brister har en självklar och faktiskt ganska vacker historisk förklaring.
Lite hårddraget kan man säga att det är just ovan nämnda förklaring som visas i utställningen ”Vital jubilar - Uplands konstförening som donator och konststödjare”, som är en del i Uplands konstförenings pågående 80-årsfirande.
Uplands konstförening instiftades 1933 med den uttalade målsättningen att se till att Uppsala begåvades med en permanent yta för konst. De första decennierna fördes en nomadisk tillvaro där utställningar ordnades på studentnationerna och i andra tillfälliga lokaler. Efter en sejour i dåvarande Stadsbibliotekets källare på Östra Ågatan flyttade föreningen 1972 in i Gamla Gillet, som många fortfarande minns som en bra plats för konst. Efter nästan ett halvt sekel av föreningsaktivitet vaknade (den sedvanligt snabbfotade) kommunen och bildade 1982 Stiftelsen Uppsala konstmuseum. Uplands konstförening delade ansvaret för museet ända till flytten till de nuvarande lokalerna på Slottet på 90-talet, då man i stället övergick till sin nuvarande form av fristående stödförening. Utan Uplands konstförening skulle det sannolikt inte finnas ett Uppsala konstmuseum, och trots att museet dras med vissa brister utgör det ett omistligt nav i Uppsalas konst- och kulturliv. En storslagen gärning, således. En av föreningens första åtgärder när museet äntligen blev verklighet var att skänka sin samling på över 6000 verk till den nya institutionen. Att samlingen inte håller högsta klass fråntar naturligtvis inte gåvan dess storslagenhet.
Man skulle kunna beskriva Uplands konstförenings samling som väldigt typisk för sin art. Försiktiga stödköp av lokala konstnärer, donationer från lokala samlare och konstnärer och en rätt tidsenlig 60-talssatsning på tillgänglig grafik av kända namn ur konsthistorien. Varken mer eller mindre.
I ”Vital jubilar” visas ett axplock ur konstföreningens donation under några olika rubriker. Under ”Färg och form” får vi bland annat en tidig Olle Baertling, fortfarande på jakt efter sin öppna form, en stilig och formsäker KG Nilsson och en serigrafi med den vackra signaturen Le Corbusier. Under ”Landet” får vi klassiska Upplandsskildrare som Gusten Widerbäck och Manne Ihran, vars blåskimrande ”Marskväll” från 1904 verkligen är en stämningsladdad bild. ”Staden” bjuder på ett par snygga 70-talslotografier av Lasse Hellström och en stor dramatisk olja av Mathilde Wigert-Österlund. ”Porträtt” låter oss möta Carl Eldhs byst av Bruno Liljefors och en teckning av Zorn. Och så vidare i några kategorier till. Helheten är en snabb sammanfattning av Upplands konsthistoria och de utblickar som har bedömts som viktiga. Det är lätt att se orsaken till vurmen för billig grafik, men även om det är småroligt att se bilder av Picasso och Niki de Saint Phalle så innebär en signatur som återfinns på stora museer så klart inte att alla verk av stora namn är intressanta i ett musealt sammanhang.
Det dyker upp några riktigt trevliga verk i utställningen, men det vore en överdrift att beskriva det sammanfattande intrycket som något annat än utpräglat oförargligt. Men, som sagt, med tillägget att den historia som blir belyst är en storslagen berättelse om oumbärligt engagemang.
Utställningens titel är vidare snarare en förhoppning än en truism. Liksom merparten av landets konstföreningar för Uplands konstförening en tynande tillvaro. Det är synd, och möjligen säger det en del om vår tid att så många, och historiskt viktiga, föreningar har ersatts av mer tillfälliga lösningar utan uthållighet, typ föreningen Uppsala samtidskonst som dök upp som ett lovande yrväder för några år sedan och försvann lika fort. Behovet av ideella intresseföreningar har dessvärre inte minskat. Det är bara att hoppas att Uplands konstförenings ambitiösa jubileumssatsning blir en riktig nytändning.