När fyra olika konstnärer, med fyra vitt skilda konstnärskap, samsas i Å-Husets lokaler under flaggen ”En otippad kombo” förväntar man sig splittring. Ja, i vart fall när utställningens gemensamma nämnare tycks vara deras ”gemensamma intresse och passion för konst” – som om en röd tråd kunde bli vagare. Och mycket riktigt går det inte att se utställningen som en utan som fyra, men däremot som fyra som kommer riktigt bra överens.
Kerstin Ljunghalls del domineras av en mängd hugskott: små ingivelser som utgörs av små kvadratiska minnesbilder, somliga abstrakta formationer och andra föreställande bilder. Andra verk så som ”Fjärilsgris” bidrar till känslan av ett prestigelöst grepp som tar fasta på det lekfulla mer än något annat. Lars Lambert tar ett megalomaniskt grepp om självporträttstraditionen. Rad efter rad av ursprungligen identiska och passfotoliknande bilder har modifierats för att utmana föreställningen av porträttkonsten. Resultatet är såväl lättillgängligt och roande som intressant och fördjupande. Richard Stensman kombinerar sitt intresse för konst och fåglar i sina kollage där andra konstnärers verk sammanstrålar i ett nytt. Här möter till exempel Kasimir Malevitj John Teniel och motiven blir en samlad och fjäderbeklädd hyllning till konsten. Starkast lyser ändå Gudrun Westerlunds suggestiva dukar i sobra toner. Ur målningarna sipprar den melankoliskt stillsamma stämning som får motiven att framträda som ur en dimma. I maggropen träffar till exempel ”Svarta ön” som för tankarna till norska Utøya.
Per Sångberskonstnärsalias THE PAIN-TER säger sig själv vara lagd mer åt den poetiska dimensionen än den politiska, samtidigt som han trycker på vikten av konstens utrymme att uttrycka tabun och det ”icke-politiskt korrekta”. Förväntningarna på konstverk som deklarerar sitt motstånd mot den monopolitiska svenska kulturscenen blir oundvikligen höga. Trots både lockande och oroande verk så som ”Stalker’sexit” och ”Bank lady” lämnar utställningen på Galleri 1 en med önskan om något mer utmanande, något som kunnat ta hem uppdraget ”beröra eller uppröra” fullt ut.
Galleri Strömbom huserar såväl Hans Åkerlunds mer bekanta måleri och räta vinklar som hans nyare, mjukare former. Ett avskalat och luftigt utställningsrum bidrar till de geometriska formernas på samma gång enkelhet som komplexitet. Trygga former ger en trevlig utställning som ändå skulle ha mått bra av några överraskningar – något som antingen skakade om eller cementerade det tillrättalagda.