Tio år unga Kiasma imponerar

Ett decennium har förflutit sedan Kiasma öppnade i Helsingfors och i dag är Steven Holls eleganta betongkonstruktion en så inarbetad del av stadsmiljön att det knappt går att föreställa sig de kontroverser byggnaden gav upphov till i finska medier under 90-talet. Om inte annat så har ryttarstatyn av landsfadern Mannerheim, vars placering invid museet var en av de största stötestenarna, fått en bra mycket större, och förhoppningsvis mer medveten, publik än tidigare eftersom museet för nutidskonst har etablerat sig som ett av Helsingfors och Finlands populäraste attraktioner.

Som en del i tioårsjubileet har Kiasma under vintern fyllt sina salar med en samling utställningar som tillsammans illustrerar de uppgifter som ett museum för samtidskonst bör utföra.
Molnteckningar är namnet på en utställning som fortsätter Kiasmas satsning på asiatisk samtidskonst. Utgående från Yoko Onos magnifika instruktion Painting to see the skies, Drill two holes into a canvas. Hang it where you can see the sky, samlar utställningen tolv konstnärer från Kina, Japan och Korea kring ett tema som, vilket titeln antyder, kretsar kring det svävande och högtflygande. Att placera Ono som portalgestalt är ett utmärkt sätt att betrakta asiatisk konst, nämligen som global och inte som specifikt asiatisk. Yoko Ono är ju inte bara en förgrundsgestalt på den asiatiska konstscenen utan överallt.

Verken täcker in de flesta medier och är spridda i hela museet. Några hänger från taket i foajén och i ett trapphus klättrar det kinesiska löftet Tsang Kin-Wahs ordfläta i taket som en bäck av svarta vinylbokstäver som formulerar nonsenssentenser på temat body and soul. Kiasma fångar godartad globalisering och presentationsproblematik i ett slag.
En annan höstsatsning är Full house, som hugger tag i och ger ett brett perspektiv på den amerikanska minimalismen, en inriktning som hör till det samtida kanon och som därför ständigt bör diskuteras av varje seriös konstmuseum.
Donald Judd, Robert Morris, Frank Stella, James Turell och alla andra stora subjekt i den "subjektlösa" konstinriktningen är representerade, om än med mindre betydelsefulla verk. Utställningens stomme är den finska affärsmannen Pentti Kouris konstsamling, som han donerade till Kiasma redan 1998. Kourisamlingen bygger på verk från 80-talet, då minimalismen hade passerat sin höjdpunkt, men utgör ändå ett viktigt fundament i Kiasmas samlingar. Full house har dessutom kompletterats med inlån från andra museer och ett par roliga spår utgörs av ett tidigt verk av Olafur Eliasson, redan 1998 sysselsatt med solsken, och av Felix Gonzales-Torres kända godislinstallation, som består av en hög lakritskarameller, fria för betraktaren att smaska i sig. Båda skänker den annars ganska stillastående minimalismsamlingen en förnyad aktualitet.

I ett litet rum högst upp har Kiasma placerat den lilla utställningen Kim Levin - rutter och anteckningar 1975-2004, som presenterar vernissagekort och verkförteckningar där den renommerade konstkritikern Kim Levin har fört små anteckningar medan hon utfört sin kritikergärning. Kim Levin, känd från bland annat The Village Voice och som president i det internationella konstkritikersamfundet, Aica, har verkat i New York under en tid som har skapat konstscenen av i dag, och utställningen är en veritabel kaffebordsbok som har krupit upp på väggarna. Godis för en riktig entusiast, och dessutom ett viktigt poängterande av kritikens roll som aktör och medskapare i det samtida konstlivet.
Kiasma övertygar i all enkelhet, tio år ungt!

Tio år unga Kiasma imponerar

Kiasma i Helsingfors firar sitt första decennium genom att samla en rad utställningar som ringar in de viktigaste uppgifterna för ett museum inriktat på samtidskonst, skriver Sebastian Johans.