Tillbaka till 60-talet

Visst är det en tidsresa som tar gestalt i Carl Johan De Geers bildsvit CJ:s fotoautomat som nu införlivats med Moderna museets samlingar. En bildresa tillbaka till det 1960-tal som för några innebar tystnad och utanförskap — hos Moderna museet hänger exempelvis just nu Torsten Anderssons målning av den egna gravstenen, daterad det turbulenta året 1968. Ett årtionde då den politiska korrektheten dikterade rätt mycket av vad som fick sägas och göras och vad som inte var acceptabelt. Men också ett år­tionde som för dem som, likt De Geer, kände sig hemmastadda i ­tidens politisering av konsten innebar frihet och kreativitet.Moderna museet har nu förvärvat cirka 350 svartvita bilder, varav ungefär två tred­jedelar monterats till en fotografisk installation, belägen längst in i samlingarna.Då var det alltså 1967 och 1968 och människor blev fotograferade av De Geers kluriga kamera. Somliga medvetna om vad som hände, andra inte. Somliga gjorde gubbar och grimaser, andra försökte se vackra eller djupsinniga ut. Somliga av de avbildade lever ännu, and­ra har gått ur tiden. Det är frestande att ge sig ut på kändisjakt i De Geers bildsvit. Där är Hans Viksten, konstprofessorn med den genomborrande, ljusa blicken, och en bit därifrån hans hustru och livskamrat Desy. Där är galleristen Bosse Karlsson, som avled för bara några dagar sedan, en gång en av de viktigaste galleristerna i Stockholm. Där skymtar en skäggig, skrattande Gerard Bonnier, alla konstnärers vän och välgörare, där finns Gösta Ekman och Marie-Louise Ekman, då ännu inte ett par men fotograferade tillsammans. Den gamle bildstormaren och rabulisten Lars Hillersberg, De Geers vän och kollega i den radikala konstnärsgruppen Puss, en ung Olle Granath och Olle Adolphson. Man kan fortsätta så. Leta kända ansikten och okända, förundras över likheter och olikheter, över årens framfart men också över hur samtida de ändå är, dessa 60-talets aktörer. Och kanske minnas sitt eget 60-tal om man nu hör till den generation som var med när det begav sig.Carl Johan De Geer har redan förut gjort sig känd som en mångsysslare av guds nåde, inte sällan med den fotografiska bilden som ett slags bas i sin verksamhet. Så har han exempelvis visat måleri på fotografier ur högborgerliga miljöer där hans "klotter" skapat ironisk distans till det uppblåsta och högbrynta. I CJ:s fotoautomat framträder han inte i första hand som fotograf — bilderna har ju tagits av en dold kamera utan konstnärens direkta medverkan, utan snarare som en installatör av de ready-mades som dessa bilder utgör. Och som sådan lika originell och oförutsägbar som i allt annat han företar sig.