Tidsbilder utan skyddsnät på Moderna

Med de egna samlingarna och tre nedslag i den internationella konstvärlden runt tiden för museets tillkomst firar Moderna Museet sina 50 år som självständigt museum. Hittills har man klarat av Rio de Janeiro och Milano-Turin, Los Angeles återstår och kommer att presenteras till hösten.
Så ser den historiska bakgrunden ut till den något djärvare dans på slak lina som nu exekveras med utställningen Eklips - konst i en mörk tid.

Den som fått förtroendet att göra sin egen samtidsanalys i form av en utställning är museets intendent Magnus af Petersens, ansvarig för i första hand museets avdelning rörlig bild. Avstamp för hela projektet relaterar af Petersens till sitt omfattande samarbete med Paul McCarthy vid den stora utställning som Moderna Museet genomförde med denne groteskeriernas absurdist 2006. Paul McCarthy är också en av de sammanlagt nio konstnärer som valts att med sina verk ge en bild av den samtid som efter 11 september i många avseenden med fog kan beskrivas som mörk. I sitt förord till den elegant utformade katalogen pekar af Petersens på företeelser som terror och terrorbekämpning, våld och övervakning, brott mot de mänskliga rättigheterna, miljöhot och energikris. "Den korta perioden av framtidshopp som följde på Berlinmurens fall och apartheidssystemets upplösning känns i dag mycket avlägsen", skriver af Petersens.

Det är utifrån denna samtidsanalys och med övertygelsen om konstens unika förmåga att avläsa sin samtid liksom att finna nya språk och beskrivningar av verkligheten som af Petersens valt de medverkande konstnärerna. Den utställning som därmed blivit resultatet ska alltså kunna ses både som ett tidsdokument och en akt av motstånd mot rådande politiskt korrekta samhällsanalys. Konsten i en mörk tid är dels gestaltare av detta mörker, dels det ljus i form av motbild och vägran att låta sig styras som just konsten är mäktig. Man kunde tillägga att konsten enbart genom att gestalta och visa mörkret i sann upplysningsanda skapar förutsättningar för ökad medvetenhet och insikt. Kulturen som kunskapskälla kan i det avseendet inte överskattas.

Sedd ur ett sådant vidare perspektiv blir groteska vulgariteter och vridna samtidsskildringar av konstnärer som Paul McCarthy eller Nathalie Djurberg genast möjliga att förstå som något mer och allvarligare än effektfulla provokationer. Svenska Nathalie Djurbergs animationer, varav två ingår i utställningen, är dessutom präglade av en svart humor som både bjuder ett mått av försonande förståelse och samtidigt är ett suveränt redskap för att få betraktaren att lägga ner motståndsvapnen. Humorn är i det avseendet oöverträffad som metod.
Svårare är det att hitta någon försonande humor i Dana Schutz utmanande allvarliga måleri. Den bildvärld hon målar upp med gedigen konsthistorisk grund är avskräckande sanningsenlig i sin obehagliga rättframhet. Hos Schutz handlar det om ett postapokalyptiskt tillstånd där människan i ännu högre grad än i dag blivit människans varg. Margaret Atwood och Torgny Lindgren har i helt olika versioner skildrat liknande tillstånd i sina romaner Oryx & Crake respektive Hummelhonung. Hos Atwood är det synnerligen sent på jorden, hos Lindgren rör det sig kanske snarare ett besök i samhällets och den så kallade civilisationens utmarker.

Dana Schutz Face Eater från 2004, som också är utställningens affischbild, är skrämmande i all sin kompromisslösa rakhet. Drag av humor kan man däremot hitta i hennes målning Worship Channel (I'm into Jesus), men bakgrunden, den alltmer utbredda religiösa fanatismen och sekterismen, är nog så avskräckande. Schutz bidrag till utställningen hör tveklöst till de mer sevärda.
Ellen Gallhager övertygar inte minst med sina fantasifulla, minutiöst utförda akvareller av fiktiva alternativa mänskliga varelser. Det är myten om de med gälar försedda barn till drunknade afrikanska slavar som ligger bakom hennes fantasibilder från ett utopiskt, fiktivt Atlantis, en dröm om överlevnad på nya villkor sedan den gamla världen gått under.
Tvetydig på ett rasande intelligent och samtidigt subtilt förfinat sätt är belgiske konstnären Michaël Borremans målningar. I sin stillsamma, tysta tydlighet överröstar de åtminstone i mina öron de mer explicit högröstade deltagarnas verk. Advantage, Fördelen, föreställer en man med sänkt huvud, lyssnande inåt sig själv. Men hans vita skjorta är inget vanligt plagg utan mer likt en tvångströja. Det till synes meditativa tillståndet är i själva verket ett fullständigt låst sådant. Titeln får väl närmast tolkas ironiskt, dock med ett allvar som öppnar för möjligheten att även läsa in en betydligt mer utmanade tolkning i Borremans bild. Kanske kan just begränsning i vissa avseende vara en fördel?
Tillsammans med den Albanienbördige Anri Sala är Michaël Borremans utställningens lågmälda kraftcentrum. Av Sala visas ett par äldre videoverk, Blindfold och Ghostgames, båda från 2002. Sala presenterades första gången i Sverige vid Moderna Museets utställning Efter muren, där han deltog med en videoinspelning i hans dåvarande hemland, föreställande hans mamma som konfronterades med sin ungdoms kommunism. Sedan dess har Sala gjort en internationell karriär, och hans verk har kunnat ses på de stora institutionerna och museerna runt om i världen. Blindfold är en tidsbild från skarven mellan diktatur och demokrati i Albanien, är Sala låter besökaren bländas till blindhet inför såväl gårdag som samtid. Gostgames skildrar en grym lek med stressade krabbor, som i enlighet med tidigare verk med djur i Salas konstnärskap mycket väl kan läsas metaforiskt.

I sin helhet är Eklips - konst i en mörk tid en kvalitetsmässigt värdig uppföljare till tidigare tematiska utställningar på Moderna Museet, låt vara mindre till sin omfattning. Vilket inte alls är en nackdel; ett besök i utställningen innebär just av detta skäl möjligheter till fördjupning in några av samtidens viktigaste konstnärskap. Andra samtidsbilder kan säkert vara lika "sanna" som denna. Men det är ju precis det som gör konsten till en så suverän tidstolkare.

Tidsbilder utan skyddsnät på Moderna

Med gedigen historisk grund som fundament vågar Moderna Museet språnget ut i samtidskonsten med utställningen Eklips, skriver Cristina Karlstam.