Tätheten i verken imponerar
Nan Goldins retrospektiva utställning på Kulturhuset i Stockholm är höstens mest omistliga klassikermöte, skriver Sebastian Johans.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men ändå är det snudd på omöjligt att missta en Goldinbild för ett verk av någon av de myriader av konstnärer som arbetar med det privata i hennes efterföljd.
Nan Goldin hör till det fåtal som faktiskt har ett alldeles eget tilltal.
Det är på intet sätt unikt att naket och med en snapshot-estetik skildra det egna och sina vänners liv, vare sig mitt i den sexuella akten eller i den smärtande fysiskt blåslagna stunden av uppbrott. Många har fotograferat transsexuella och andra normbrytande subkulturer eller följt en vardag av fest som har förvandlats till efterspel av drogromantik som utvecklats till drogproblematik och sjukdom och död. Och ändå är det någonting som får Nan Goldins bilder att sticka ut.
Antagligen handlar det om att Goldin alltid är, eller känns som, en del av den verklighet som skildras och aldrig betraktar genom den ruta en besökande voyeur är dömd att titta genom på grund av sitt begär efter att se. Goldin stiger aldrig in i ett rum för att fotografera, hon fotograferar för att hon redan är där.
På den retrospektiva utställning som just nu visas på Kulturhuset samlas ett rejält axplock bilder från Goldins fyra decennier långa karriär.
Det är svårt att vandra runt bland verken utan att bli imponerad av den täthet som finns i Goldins konstnärliga kropp.
Närheten och det varma långsamma ljuset är närvarande nästan överallt.
Den nakna hud som ofta syns i motiven är liksom ständigt en och samma och alltid mil ifrån allt som liknar sensation och exploatering.
Också när Goldin vidgar sitt perspektiv och närmar sig barn, järnvägar eller landskap är närheten den samma. Inte ens bildserierna som bygger på egna kärleksrelationer och som slutar i de klassiska bilderna på konstnärens blåslagna ansikte närmar sig det spekulativa.
Längst in i utställningsrummet visas bildspelet The Ballad of Sexual Dependency, som blev Goldins genombrott i början 80-talet.
Det 45 minuter långa bildspelet fungerar som ett nav eller en grundmelodi för hela utställningen. I stort sett alla Goldins mest kända ikoniska bilder dyker upp i spelet, som på gott och ont förstärker bilden av Goldin som en konstnär som ständigt arbetar på ett och samma verk.
Balladen visar Goldins närmiljöer i New York och Berlin och beskrivs ofta som en skapelseakt där konstnären gör sina vänner till sin familj, bara det ett avsteg från normen i det USA som fostrat Goldin.
Nan Goldins arbete kunde tänkas bli en smula närsynt och begränsat av att hon ständigt återkommer till sfärer där hon har något slags trygghet och kontroll.
Men motiven är egentligen helt ovidkommande. Det spelar ingen roll om bilderna visar en blomma i badrummet, heroinmissbruk, aids, våld, torken, återfall, vackra, fula, slagna, knullande eller badande människor. I centrum står hela tiden en bitterljuv närhet som illustrerar den saknad som alla relationer någon gång ska resultera i.
Vi är människor, vi saknar. Det är därför vi finns till.