Jag är, skulle man kunna säga, odelat kluven till utställningar som ”Andra platser”, som just nu presenterar fem konstnärer från Konstnärernas kollektivverkstad i Sörmland. ”Andra platser” är en utbytesutställning och några medlemmar ur Uppsala konstnärsklubb visade nyligen upp sig i Nyköping. Jag är väldigt förtjust i fenomenet, eftersom det ger lokala konstnärer en fin chans att utvidga sin publik och en lokal publik en chans att vidga sin horisont. Men det finns ofta en diskrepans mellan den fina ambitionen och den utställning som den resulterar i. Möjligen beror detta på att konstnärsföreningarna är tvungna att ta hänsyn till annat än helheten när de planerar den här typen av utställningar – turordning, engagemang och en rad andra faktorer kan tänkas påverka urvalet. Men är man bara medveten om förutsättningarna och inte väntar sig en helgjuten utställning så brukar sammanhanget bjuda på nya, trevliga bekantskaper. ”Andra platser”, med verk av Ulrika Tallvins, George Badawi, Katarina Divander, Mita Lundin och (den mer än Uppsalabekanta) Carl G Torstenson passar precis i mallen.
Utställningen inkluderar lite av varje. Lekfull skulptur i blandmaterial, gravalvarlig skulptur i sten och metall, foto på printar av högst tveksam kvalitet, tungt måleri och några mellanting. För mig blir höjdpunkterna Mita Lundins ambitiösa projekt som utgår från en bild av konstnärens mor, presenterad som ett utdraget collage och som en projektion på olikfärgade dukar, och Katarina Divanders rätt så finstilta syntes av teckning och ”snöflinge-klippta” pappersark.
Desto mer sammanhållet är det på Galleri 1 där Gijs Weijer presenterar sin första utställning som medlem i konstnärsklubben. Med screentryck och teckningar som förenas av att sätta linjen i det främsta rummet ger Weijer ett mycket övertygande intryck. Små maskar och mikroorganismer kryllar över Weijers teckningar. ”Maskarnas horror vacui” heter exempelvis en stor bläckteckning som verkligen gör skäl för sitt namn – här behöver ingen frukta tomheten. Uttrycksmässigt är smådjuren en riktigt fin tonträff av lika delar sansad pseudovetenskap och dystopisk science fiction.
Parallellt med maskarna visas vad som förefaller vara en resa in i screentrycket som teknik, och några enkla men fina blad visar gatlampor, ljuskronor, fontäner och tårtor. Det låter spretigare än det är. Flertalet av trycken är enfärgade och följer på varandra som om de vore delar av ett bildspel. I ett par tryck med flera lager och färger återkommer dessutom maskarna i grotesk förstoring.
På den (omöjliga) lilla övervåningen är huvudnumret en enorm teckning som detaljrikt ger ett förslag på hur Gutenbergs första boktryckarverkstad kan ha sett ut. En väldigt genomarbetad och detaljrik men ändå strängt grafisk fantasi. I Åhuset har Gijs Weijer för övrigt byggt en ny verkstad för just screentryck tillsammans med några kollegor. Förhoppningsvis kommer vi att få se mycket bra tryck inom den närmsta framtiden.
Sammanhållet är det också på Kaleido, som visar metallkonstnären Maki Okamotos utforskande av något så vardagligt som bestick. Det bästa jag har sett på Kaleido på mycket länge. Okamoto prövar elegant koncepten genom att låta besticken lämna sina väldigt låsta positioner. Dubbelhövdade skedar, en gaffel med fem huvuden, skedar som är på väg att bli gafflar och en rad andra oväntade vridningar och enkla förskjutningar ger en stringent och vaken helhet. Roligt och underhållande, men också tänkvärt. Våra relationer till de vardagliga objekt som omger oss präglas inte direkt av nytänkande.
Ett par skedar har blivit skallror och är med sin förhållandevis uppenbara nyfunktion något av en besvikelse i sammanhanget. En serie smycken där skedar har blivit broscher som kläms fast på det klädesplagg de ska pryda genom att låta det aktuella plaggets eget tyg bli en del av uttrycket känns betydligt intressantare. Inte minst för att de verkligen – till skillnad från många andra liknande återvinningsprojekt – lyckas lämna sin ursprungliga funktion och känns klockrena på sin nya plats.