Tack och lov att Bärtås är här

Som milda bokmärkesänglar hängde hundratals små ansikten, gjutna i stearin, i konstnären Magnus Bärtås utställning Konspirationen på Uppsala konstmuseum. Tillsammans med en handfull andra samtida konstnärer genomförde han utställningen om konspirationen som samhällsfenomen. Bärtås eget verk handlade om rättshaverister och knäppskallar enligt honom själv. Tiden var vintern 1997; nio år senare återser jag verket, nu på Moderna museet där Modernautställningen 2006 bland annat innehöll Bärtås verk.

Nu är Bärtås åter aktuell i Uppsala, den här gången med en separatutställning hos Teatergalleriet. Titeln är deskriptiv och får sin direkta förklaring så snart man ställs inför verken. Anna, var är Paulina i dag? Syftar på den 1 minut långa film som hela dagarna rullar som en loop i galleriet. Utgångspunkten är en upplevelse Magnus Bärtås haft på sitt barns dagis, där man varje morgon samlas kring en korg med Waldorfdockor, sjunger om hur bra det är att varje barn är närvarande och därmed menar sig ha "sett" varje individ i kollektivet.
I Bärtås tappning är barnen ersatta av vuxna, som i korgen får leta fram "sin" docka och sedan delta i den klämkäcka sången "tack och lov att Anna är här". Men något har gått snett: två av de "barn" som skulle vara där är frånvarande, den ena på grund av en whiplashskada, den andre vet man ingenting om. Likgiltigheten som präglar ledarens insikt om att de båda saknas kastar ett ännu starkare löjets skimmer över sångens "tack och lov".

Nej, vaken Paulina eller Jocke är där, bara deras allt annat än renläriga Waldorfdockor. Till skillnad från "originalen" har Bärtås försett sina dockor med individuella drag. Dessutom ingår i utställningen tre broderier av tre av de "barn" som egentligen ska delta i samlingen och sången. Att av broderierna är (och förblir?) Oavslutat har också sin betydelse; Magnus Bärtås till det yttre omfånget sparsmakade utställning är till brädden ladda med betydelser i varje detalj. Samhällskritik, skepsis gentemot trender och moden, även inom barn- och vuxenpsykologin (sångstunden på dagis med barnen i ring kan lätt översättas till så kallade kick-off-program som ambitiösa men mindre vetande företagsledningar brukar iscensätta för att skapa sammanhållning på arbetsplatser). I själva verket leder sådana påtvingade gemenskapsövningar oftast till motsatsen: konflikter blommar upp, avstånd mellan individer accentueras, värderingsmotsättningar likaså.

Magnus Bärtås berättar historier, men han gör det på ett associativt sätt och inte efter någon klassisk renlärig modell. Betydelsebottnarna är många, betraktaren blir på postmodern sätt direkt inbegripen i läsning och tolkning av hans eventuella budskap.
Bärtås har en originell och överraskande bildfantasi som han brukar på ett mindre valigt vis. Och Teatergalleriet visar sig även denna gång ha väderkorn på den riktigt intressanta samtidskonsten.

Tack och lov att Bärtås är här

Dagisspråk och postmodern teori samsas i Magnus Bärtås utställning på Teatergalleriet, skriver Cristina Karlstam.