Årets stora sommarföljetong av Unga Radioteatern beskrivs, åtminstone av dem själva, som en av teaterns största satsningar hittills. Det är en storsatsning som dock långt ifrån spelar med säkra kort. Här är det inte tal om något idylliskt sommardrama à la Saltkråkan eller småmysigt deckarmysterium modell Kalle Blomkvist. Nej, här är det rå dystopisk framtidsskildring med politiskt laddade undertoner som gäller.
Chans, som Dennis Magnussons och Sofia Fredéns nyskrivna radiodrama heter, utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid. Det är en tid där politikerna avsagt sig makten, skolorna lagt ner, vattnet förgiftats och allmän anarki uppstått. Ur detta anarkistiska vakuum växer den nya rörelsen POP, privata ordningspolisen, fram. En organisation som till en början framstår som frälsande men som, anar man, snart kommer att urarta.
I berättelsens centrum står tre barn: Den samhällsengagerade Jenni som när staden ”gått i konkurs” vill ut på torget och demonstrera, den mer materialistiska Ebba som ansluter sig till upploppen i centrum för att kunna sno åt sig sin favoritleksak och Petter som blir hjälte när han efter ett totalt strömavbrott lyckas få i gång stadens elektricitet igen. Även Charlie, ett uppmärksamhetsknarkande offer för en av televisionens många samvetslösa talangjakter, är en av dramats huvudkaraktärer.
Det är en ambitiös produktion och de tre första avsnitten (av totalt tolv) lovar en spännande fortsättning. Visst är det uppenbart, kanske för uppenbart, att manusförfattarna sneglat på andra dystopier, inte minst Hungerspelen, för att försöka laborera fram en succé. Vilket i och för sig inte måste vara något negativt. För precis som i Suzanne Collins böcker väcker här de extrema omständigheterna svåra etiska frågor, som inte förenklas bara för att barn råkar vara den primära publiken. Ytterst är en sådan hållning ett moraliskt och intellektuellt myndigförklarande av den unga publiken. Vilket så klart är både sympatiskt och uppfriskande.