Svensk synd i sentida tappning
En av de bästa utställningar som visats i Uppsala på länge, skriver Cristina Karlstam om det svensk-ryska samarbetet Swedish Family på Uppsala konstmuseum. Alla de tjugo konstnärerna är egentligen värda en egen recension.
Den ryska konstnären Anastasia Kuznetsova-Ruf är en av utställarna i Swedish Family på Uppsala konstmuseum.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska verkligheten ser oftast helt annorlunda ut än det behagliga partyliv som formuleras i exempelvis Maria Pogorzhelskaias målningar. I de svenska bidragen rör det sig snarare om konflikter, ensamhet, kontaktlöshet och alienation. Konfrontationen mellan dessa båda bilder av "det svenska" utgör nerven i utställningen, som förra årets väckte stor uppmärksamhet vid konstbiennalen i Moskva och som nu i lätt modifierad form nått Sverige och Uppsala.
Bakom detta lovvärda initiativ står den uppsaliensiska konstnärsgruppen Haka med ryskbördiga Natasha Dahnberg i spetsen. Under det konceptuella taket "Swedish family" har man samlat ett antal konstnärsvänner och -kolleger från Ryssland och Sverige som på olika sätt och med en rad skilda uttrycksformer funderat över ämnet. En tematisk utställning, med andra ord, men så generös och vid i sitt tilltal att man inte kan tala om någon hämmande styrning.
Med den breda tolkning man gett ämnet handlar det om verkligheter som snarare förenar än skiljer ryska och svenska konstnärer. Kvalitetsnivån är dessutom i princip utan undantag så hög att varje enskilt konstverk är värt sin plats i sammanhanget. Att nämna några namn känns egentligen orättvist: alla de mer än 20 medverkande konstnärerna borde egentligen få sin egen recension.
Dock kan man urskilja vissa linjer som möjligen kan vara av intresse att synliggöra. Så sysslar tveklöst merparten av de svenska deltagarna med familjebegreppets komplexitet i något större utsträckning än vad de ryska konstnärerna gör. Mona-Lisa Erikssons fotografier av dotterns iscensatta tablåer med Barbiedockor eller Catti Brandelius extrema sexvideo där hon agerar tillsammans med sin nakne lille son i ett utspel om familjebildningens sällan fokuserade sida hör till denna kategori. Anders Krisár gestaltar på sitt välbekanta sätt den inte helt oproblematiska symbiotiska bindningen mellan mor och son, medan Anna-Karin Brus i sin installation byggt upp familjens hjärtpunkt vardagsrummet som en syntes av allt vad familj heter. Natasha Dahnberg har gestaltat invandrarens utanförskap och utsatthet i sitt screentryck På flykt, medan Agneta Forslund i små talande tablåer formulerat svensk vardagstristess på ett lika slagkraftigt som enkelt sätt.
Bland de ryska konstnärerna finns en medvetenhet inte minst om barnets utsatthet i familjen hos Anastasia Kuznetsova-Ruf, vars djärva formspråk i stora målningar är mycket verkningsfullt. Till det minnesvärda hör också Tatiana Antoshinas vackert broderade skärmar med sitt skrämmande innehåll av ångest och lidande i samband med födelse och förlossning. Imponerar gör också Taisia Korotkovas drivna temperamålningar som i ett överflöd av detaljer diskuterar modern sjukvårds fördelar och avigsidor. Bilderna av för tidigt födda barn i målningen IVF Laboratory hör till utställningens främsta.
Några konstnärer använder videomediet, bland dem Marina Fomenko som i Sweet Baby konstruerat ett nytt verk av 40 år gammal svartvit film. Knutte Wester svarar med sina båda verk för utställningens kanske mörkaste bidrag; filmen om pojken Gzim från Kosovo lär inte lämna någon oberörd inte heller hans parallellt berättade historier om svensk och sydafrikansk erfarenhet.
Swedish Family är som helhet och i alla sina delar en av de bästa utställningar som visats på mycket länge i Uppsala. Nu väntar vi bara ett omvänt koncept där svenska myter och föreställningar om ryskt vardagsliv får sin konstnärliga gestaltning på samma höga kvalitetsnivå.
Konst
Uppsala konstmuseum
Swedish Family
Tom 7/3
Uppsala konstmuseum
Swedish Family
Tom 7/3