Svartvitt med integritet

När det begav sig på 60-talet var poeten, konstnären och vismakaren Elisabet Hermodssons bilddikter ett typografiskt uppror som speglade tidens vidsinta smak för genreblandning med sin kompakta ovilja att ställa ord före bild och vice versa. Och de har stått sig bra.
I Uppsala konstmuseums retrospektiva utställning ligger fokus på bildkonstnären Elisabet Hermodsson och utgångspunkten blir just de slingrande kombinationerna av bild och ord som fortfarande har en underton av en vilja att skildra något som svävar ovanför såväl ord som bild. Om ingetdera räcker till, ja, då försöker vi med bägge två. Det är "kosmos sovande i havslinjen", det är gud, det är skapelseakten, det är kropp och självbild.

Elisabet Hermodssons svartvita virrvarr har en stor integritet och tror benhårt på det andliga i konsten. Ett motiv ersätter sällan ett annat, i stället expanderar långsamt en och samma bild och upprepas gång på gång. Orden finns kvar också när de försvinner. Det är kanske svårt att leda i bevis, men Elisabet Hermodssons kolteckningar sjuder av intertextuell kommunikation med sina föregångare, och det är därför de fungerar så bra. Den korsfästa narr (i sig ett litet uppror i en religiös kontext) som är vanlig i 90-talsteckningarna behöver till exempel inga ord utan pekar bakåt och talar genom tre decennier äldre dikter som i en sönderslagen syntax gör upp med en skapare.

Måleriet i färg fungerar inte lika bra. De tjocka färglagren blir för påträngande och expressiviteten eller patetiken för övertydlig, och det är antagligen därför utställningen fokuserar på Hermodssons teckningar.
Det är i det svartvita Elisabet Hermodsson kommer till sin rätt. I gråskalan rör hon sig obehindrat och förstärker genom hela sitt konstnärskap sin utsaga. Ungdomens upproriska stackato har blivit tyngre, sorgligare - dels för att livet lite hårddraget kan betraktas som en utdragen sorgeprocess, och dels för att samma stora frågor fortsätter att förbli obesvarade. Men, med risk för att gå det övertydliga till mötes, utan sorg ingen glädje. Någonstans långt ner i Hermodssons bilder tindrar en liten glad tanke som inte alls har blivit tyngre med åren, snarare tvärtom - den verkar närmast lycklig över att frågorna kan ställas ännu en gång.

Svartvitt med integritet

I sin svartvita bildvärld uppvisar Uppsalakonstnären Elisabet Hermodsson en ovanlig konsekvens, konstaterar Sebastian Johans.