Svärta som lovar gott

Ni vet den där känslan man kan få när novembermörkret överrumplar en och tränger in lite djupare än det borde och skapar en liten men i stunden helt avgörande förskjutning inuti. När man för ett ögonblick inte promenerar i mörkret, utan mer drabbas av en känsla av att vara det. När mörkret blir mer påträngande än det rimligtvis kan och får en närvaro som nästan liknar en skarp lukts.

Tillvaron är i själva verket fylld av små stunder av drömlik, otäckt flytande och paradoxalt vardaglig surrealism. Det är därför en regissör som David Lynch kan vinna en så bred popularitet. Just de där stunderna verkar vara bakgrunden till Kajsa Gustafssons utställning Var är du? på Galleri 1, och även om hon inte riktigt når samma höjder som David Lynch är galleriet fyllt av undanglidande stunder som lätta att identifiera men svåra att säkert precisera.

I ett knippe kolteckningar och en installation, som fyller galleriets övervåning, närmar sig Gustafsson en vardagsgotik som liknar den som uppstår när man kör på en mörk väg och en gestalt plötsligt blixtrar till i strålkastarljuset. Man blinkar till och girar omedvetet undan en smula och bara några hundra meter senare är man osäker på om gestalten verkligen fanns på riktigt.

Motiven rör sig också kring mörka vägar, skogar och silhuetter som nästan inte syns i den djupa svärtan.
I installationen Söket har kolet lämnat pappret och flyter ut på väggarna medan en snurrande lampa i rummets mitt kastar ut en hastig ljuskägla i allt det mörka. En fin ide som inte riktigt fungerar så bra som den kunde, antagligen för att galleriets övervåning är ett mer eller mindre omöjligt utrymme.
Det mest bestående i Var är du? är i vilket fall som helst inte motiven eller temat, utan det väldigt fysiska mötet mellan kol och papper. Kajsa Gustafsson har hittat en svärta som lovar gott.

Svärta som lovar gott

Kajsa Gustafssons ger novembermörkret en match och har hittat en svärta som lovar gott, konstaterar Sebastian Johans.