En dunkel skog på storbildsskärm. Scenen ligger i mörker, endast svagt upplyst av de små eldflugelika lamporna som täcker golvet. Två sångstämmor följer varandra nästan för perfekt, men bara nästan. En fullsatt konsertsal lyssnar hänfört till First aid kits öppningsnummer In the morning och en magisk kväll har börjat.
I veckan har vi sett dem lite varstans i tidningar och tv, där de ödmjukt och försiktigt tackat för prisregnet på Grammisgalan. Lika ödmjuka, men med total självsäkerhet, känns de i kväll när de uppför sin 60-talsdoftande countryfolk i Uppsala.
Jag har väl kanske inte tillhört den helt odelat positiva skaran och har gillat First aid kit mer som idé än den faktiska musiken. Men så här framför mig drabbar de med sin oskuldsfulla, på samma gång uråldriga framtoning. De karaktäristiska sångstämmorna som tvinnas runt varandra så att den ena inte går att urskilja från den andra. Den Woodstockska känslan i hela deras uppenbarelse. Johanna Söderberg dansar vid sin Nord electro-keyboard och Klara Söderberg headbangar med den mörka luggen i ögonen. De är på glatt humör och skämtar med publiken.
- Ni missar ju Melodifestivalen nu. Därför tänkte vi göra kvällens spelning lite lik Melodifestivalen. Låt nummer tre: Hard believer.
En av höjdpunkterna är när de helt utan mikrofoner och ensamma på scen spelar Ghost town och får den stora konsertsalen att kännas intim som ett vardagsrum. För att sedan, med hjälp av sina medmusiker, stämma upp i kraftfulla och vemodiga To a poet. Så vackert så att det nästan gör ont. Emmylou dedikeras till musiken, till att sjunga med någon man älskar och förstås till countrylegender som Johnny Cash och Emmylou Harris, och här får publiken stämma upp i allsång.
First Aid Kits ”gammal själ i en ung kropp”-framförande är storslaget i all sin enkelhet, en kärleksfull hyllning till musiken. De är redan stora, men kommer att bli större.