Teater
Stulen kärlek
Konserthuset, fredag
Fars, buskis, eller vad man nu vill kalla den komiska teaterformen ”kuta-i-dörrar” har en lång tradition. Främst i det land som just spelar sin långkörare ”Brexit” men också i Sverige. De främsta kulturbärarna under många år har varit Stefan & Krister, med efternamnen Gerhardsson & Classon, i otaliga föreställningar och tv-program. Deras ”Stulen kärlek” hade premiär redan 2004 på Lisebergsteatern i Göteborg och sattes upp för fyra år sedan på Intiman i Stockholm. Lagom till 40-årsjubileum i år för komikerparet uppdaterade man den och gav sig ut på turné. Classon står för manus men ses tyvärr inte på scenen. Tråkigt, han är en favorit.
Pjäsen är en uppvisning i genrens alla förväntade vändningar och innehåll. Likt den forna commedia dell'arte har sina givna figurer som Harlekin, Colombina, Pajazzo och Pantalone har man här ofta den naiva och i grunden godhjärtade huvudpersonen, en korkad gubbe, en rivig gammal käring, en girig rik man och en yngre sexig kvinna. Ingen av dem saknades här.
Den yttre handlingen är egentligen enkel i all sin rörighet: inbrottstjuven Bosse bryter sig in hos det rika paret för att stjäla en staty. Pengarna ska gå till en lägenhet till hans sjuka mor. Väl på plats tillstöter en efterhängsen försäkringsagent, två halvsenila nyinflyttade grannar hälsar på och statyägarna själva har akuta problem i äktenskapet. Av detta kan man göra hur mycket som helst om man heter Krister Classon som med ”Stulen kärlek” gjort en modern klassiker.
Så har han också en ensemble som kan detta ut i fingerspetsarna. Mikael Riesebeck som Bosse håller igång det hela och är på scenen i stort sett hela tiden. Hans plastik och mimik är obetalbara för det mesta. I samspelet med likaledes gummiartade Jojje Jönsson uppstår ofta stor komik, deras tajming är snudd på perfekt och sätter den fulltaliga publiken emellanåt i skrattextas.
Det lyckas också ofta veteranerna Stefan Gerhardsson & Siw Carlsson med som det påfrestande grannparet. De tar ut svängarna ordentligt och här är inget skämt för lågt för att användas Och de kan konsten att leverera dem. Anna Carlsson och Mikael Ahlberg som det äkta paret har mer otacksamma roller att fylla men gör det bra. Men behövs förstås som klangbotten för de övrigas komiska akrobathopp.
Som helhet en kväll att grundligt motionera skrattmusklerna i. Kanske inget som lockar tvehågsna buskismotståndare direkt men de var inte på plats.