Att arrangera konserter utomhus sommartid har sina risker. När vädret sätter sin nyckfulla sida till är det många som söker sig inomhus istället. Så var också fallet när den internationella folkparkkvällen inleddes. Simon Montserrat & Djeli var först ut och det var glest i bänkarna. Ett trettiotal åskådare fanns på plats, men musikerna var på gott humör ändå. Deras musik färgades av intensiva rytmer och ett lekfullt jazzdriv i pianospelet. Med stor spelglädje fick de Parksnäckan att kännas som en fullsatt nattklubb i en tropisk sommarstad. Sångaren Simon Montserrat entusiasmerade åhörarna att sjunga med och stämningen höjdes snabbt.
Kvällen präglades av en befriande spretighet. De medverkande grupperna blandade ohämmat genrer, sjöng på många olika språk och bjöd på musik från flera världsdelar och tidsepoker. Duon Sousou & Maher hade med sig två kora - ett 22-strängat instrument där strängarna är gjorda av fisklinor - och en akustisk gitarr. Deras musik hämtade influenser från traditionell sengalesisk musik och blandade det med drag av svensk folkmusik. Somrig stämsång, mjuka melodier och texter på både mandinga och svenska blev en lyckad mix.
Från Sousou & Mahers tillbakalutade sommarmusik blev steget stort till Loulou Sisters. De tre systrarna hade med sig dragspel, såg, ukulele, fiol och akustisk gitarr. Om musiken bjudit på spretighet redan genom de två första grupperna blev det än mer av den varan när syskontrion började spela. Fransk chanson, svensk folkmusik, vaudeville, cabaret, cajun och bluegrass fick plats i deras låtar. Gamla klassikern Summertime förgylldes av ett sågsolo och en låt på italienska om att spela lotto framfördes med närmast absurt gravallvar. Resultatet blev musikalisk humor på hög nivå och en av kvällens mest minnesvärda insatser.
Reggaesångaren Tony Ellis stod på tur, med uppbackning av Djeli som inlett kvällen. Ellis fick sånghjälp av Peter Ekengren från LionDub. Tillsammans bjöd de på en knippe lyckade Bob Marley-tolkningar. Inledande Redemption song framfördes i en piano- och slagverksdriven version i jazzreggaetappning. Det är en låt som inte går att misslyckas med, och deras version förtjänade en extra stor guldstjärna. Även deras tolkningar av Natural mystic och No woman, no cry samt den jazzsouliga U2-covern I still haven’t found what I’m looking for hittade rätt kombination av respektfullhet och egen personlighet.
Avslutande Räfven bjöd på ösig klezmerfärgad folkpunk, finskrysk tango och kvällens mest showiga framträdande. De dansade runt, jonglerade, slängde hattar i luften och spelade saxofonsolo med en rockring runt magen. Deras femton låtar långa set var en riktig energibomb och passande nog skingrades regnmolnen helt under deras set.