Språkförbistringens estetik

Språket — dess funktion som kommunikationsmedel men också dess brister — har alltid varit centrala frågor i Candice Breitz konstnärskap. Uppvuxen i ett segregerat samhälle , apartheidsystemets Sydafrika, har hon redan från början ställts inför semantiska problem. I en stor intervju i den tyska konsttidskriften Kunstforum (nr 168, januari—februari 2004) beskriver Breitz sin barndom i Syd­afrika när det gäller just den språkliga hemlösheten. Engelska var det givna språket, men också jiddisch, afrikaans och grekiska var aktuella idiom. Däremot kunde hon, liksom de flesta av hennes vita landsmän, inte tala eller förstå något av de nio (!) ursprungliga syd­afrikanska språken. "Kan du föreställa dig hur absurt det är att växa upppå en ort där du inte kan tala det språk som merparten av dina landsmän talar", säger Breitz i den ovan anförda intervjun. Ett av hennes uppmärksammade verk har för övrigt den ur denna synvinkel explicita titeln Babel series (1999).Det är ganska givet att just språkförbistring och språklig makt kom att bli centrala teman i Candice Breitz konstnärliga verksamhet. Sedan hon lämnade Sydafrika har hon hunnit vara bosatt i USA och har nu som så många andra av samtidens konstnärer sin verksamhet förlagd till Berlin. Hösten 2004 var Candice Breitz inbjuden till Moderna museet i Stockholm där hon visade sin videoinstallation Becoming inom ramen för museets koncept Den första på Moderna. Genom att imitera klipp ur kända filmer där de kvinnliga aktriserna agerade ut sina känslor fäste Breitz åskådarens uppmärksamhet på de språkliga klichéer som förmedlas genom populärkulturens verk, i det här fallet amerikansk film.Året därpå, 2005, var Candice Breitz en av deltagarna i Venedigbiennalen, där hennes tvådelade videoinstallation Mother + Father drog till sig stor uppmärksamhet. Nu visas detta centrala verk för förs­ta gången i Sverige, och platsen är Uppsala konstmuseum.Även i Mother + Father har Breitz använt sig av amerikanska spelfilmer. I monitorer monterade i två halvcirklar visas upprepade klipp ur sex olika filmer där de starka känslouttrycken får en näs­tan övertydlig pregnans och ofrånkomlighet, frigjorda som de är från sin kontext och därmed utan den assistans som sammanhang och motspelare kan ge. Kvinnliga stereotyper och klichéer i det ena rummet, manliga dito i det andra. Intrycket blir tragikomiskt, ibland snubblande nära löjlighet. Men givetvis har Breitz ett djupare och allvarligare syfte än att roa och få oss att skratta åt teatralt, ofta sentimentalt överspel. I själva verket är syftet det rakt motsatta: genom att frilägga uttrycken ges de ett egenvärde. Vi måste ta dem på allvar, även om den spontana reaktionen är löje och skratt. I den massmediala värld där influenserna huvudsakligen kommer från den kommersiella masskulturen blir kraften så mycket större och så mycket mer förödande. Breitz tydliggör med skärpa vilket språkligt maktspråk vi är utsatta för genom dessa kulturyttringar. Genom att skala av dem all den rekvisita och kontext som normalt hör till gör hon oss smärtsamt medvetna om vad vi är utsatta för. Verken gestaltar också med emfas hur genusschabloner fortplantas i masskulturens spår. Inte så lite blir effekten till sist en skrattspegel där vi tvingas till konfrontation med oss själva.I grunden är det samma sak som sker i utställningens andra verk, en trilogi där Breitz klippt ur tre välkända filmer med Clint Eastwood, Jack Nicholson och Sharon Stone i huvudrollerna. När allt runt omkring deras repliker klippts bort återstår en tätt sammansatt monolog på mellan 7 och 14 minuter, där de språkliga utsagorna framstår i all sin trivialitet. Fast vi "förstår" varje ord aktörerna yttrar blir resultatet ändå en menings- och innehållslös ramsa, ett språkligt mischmasch utan innebörd. Tydligare kan knappast språkets dubbelhet gestaltas: å ena sidan ett maktinstrument, å andra sidan en serie osammanhängande ljud vars innebörd vi inte kan tolka. Med hjälp av de amerikanska filmstjärnorna för Candice Breitz sina betraktare tillbaka till språkförbistringens Sydafrika, där just denna brist på kommunikation var ett av de främsta maktmedlen en orättfärdig regim hade för att skilja och söndra och därmed härs­ka och behärska. På liknande sätt härskar i dag de kommersiella krafterna utan att vi riktigt ser det, tycks hennes verk säga.Det är en storartad konstnärlig gärning som Candice Breitz utför med sin avslöjande videokonst och en verklig triumf för Uppsala konstmuseum och dess nya chef Elisabeth Fagerstedt att denna viktiga utställning visas just här.