Spår av närvaro
Måna Grivners utställning på Uppsala konstmuseum är av det slag som öppnar fantasins alla dörrar, skriver Cristina Karlstam.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gåtfullt, visst, ett verk att, likt konstnären själv, fundera över. Liksom hela denna härliga utställning, som slår upp vidöppna dörrar mot fantasins och de fria tankarnas gränslösa landskap.
Är det allvar eller humor när Grivner låter den svarta damskon med ojämna intervall stampa hårt i diskbänksplåten... Ska verket med de skyhöga klackarna tolkas med genusperspektivet som filter; en lika rolig som vass protest mot konventionella kvinnoroller... Eller är det som Konstakademiens ständige sekreterare Olle Granath skriver i katalogen från Grivners utställning på Akademien 2006 lika lätt för en man att känna sig berörd av hennes verk... Handlar det om att vara människa, inte i första hand kvinna eller man, när Grivner fyller plan 4 på konstmuseet med sina verk...
Det finns inget jag som recensent uppskattar mer än utställningar som vägrar att ge endimensionella svar men ställer desto fler intelligenta frågor. Måna Grivners utställning är sådan, och åter måste det konstateras att Uppsala konstmuseum under Elisabeth Fagerstedts kunniga ledning blivit en konstarena att räkna med, också ur nationellt perspektiv.
Åter till Måna Grivners utställning. Är det teckningen eller den tredimensionella formgestaltningen som är grunden för hennes verk... Ska man läsa hennes suveräna teckningar/målningar som tvådimensionella "skulpturer" som endast har en svaghet: det faktum att de inte är just tredimensionella och därmed får "hålla sig" längs väggarna... Är objekten i själva verket teckningar som tröttnat på sin väggtillvaro och begärt företräde i rummet... Och animationen The heat is on, konstnärens första sedan Mejantiden, är den i första hand en förlängning av objekten/skulpturerna eller snarare en rörlig teckning... Båda läsarterna känns lika centrala och adekvata. Måna Grivners konst är både det ena och det andra, svaren blir lika många (eller ännu fler) som frågorna. Det långa kvinnohår som fastnat på den snurrande damkappan i verket The coat är visserligen en feministisk detalj, men kvinna är med Granaths tolkning i första hand människa hos en klok och mogen konstnär som Måna Grivner.
Den lille pojken i sjömanskostym intill de Giacomettismala ståltrådsbenen ser förundrad på de häftiga högklackade röda skorna. Kanske handlar det lika mycket om barnets förundran inför vuxenlivet, det främmande men kommande... Kanske borde man över huvud taget inte ge sig in i några alltför precisa tolkningar inför en så här mångbottnad utställning, utan nöja sig med att titta, relatera, lyssna och inte minst glädjas åt den skapande kraft som konstnären demonstrerar i sina humoristiska och samtidigt mycket allvarliga undersökningar av vad det är att vara just människa.
Måna Grivner har sitt sin signatur på Uppsala konstmuseum. Hon har varit här, precis som det storögt undrande lilla djur hon placerat lite undanskymt i ett av utställningsrummen. Someone was here, Någon var här, heter verket. Kanske är det inte mycket mer än så man kan säga om vår stund på jorden. Vilket i så fall är mycket nog. Någon var här.
Måna Grivner påminner oss om detta enkla men tveklöst livsavgörande faktum, och hon gör det på ett mycket originellt och tänkvärt sätt.
I museets faktarum visas en tolv minuter lång film, inspelad vid installationen av Grivners verk på museet. Den som vill få en liten inblick i hur en konstutställning tar form rekommenderas att ta del av den filmen. Liksom av hela utställningen.
KONST
Uppsala konstmuseum
Måna Grivner t o m 14/9
Uppsala konstmuseum
Måna Grivner t o m 14/9