Spår av mänskligt liv

Det ekar av en paradoxal mänsklig närvaro mitt i ödslighet, tomhet och frånvaro i USA-bördige numera svenske konstnären Clay Ketters stora utställning på Moderna Museet. Mitt i den stora utställningssalen som denna gång saknar avskiljande skärmar står ett märkligt litet hus, en trävilla med glasveranda, men helt utan fönster och dörrar. En hybrid mellan den amerikanske författaren H D Thoreaus stuga i Walden, känd från hans bok Skogsliv vid Walden från 1854, och Elvis Presleys enkla barndomshem.

På avstånd ser huset nästan charmigt ut och signalerar positiva begrepp som hem, tillhörighet, trygghet. Titeln The Tomb (Graven) kastar bryskt ut betraktaren i kylan. Och plötsligt framstår Ketters alla utplattade husmodeller, dockhus, väggmålningar, köksinredningar och andra om mänskligt vardagsliv påminnande objekt som vemodiga erinringar om ett ofrånkomligt existentiellt faktum: människans korta tid på jorden. Minnena är det som återstår, i väggar, husgrunder, brandgavlar, en röd hink i sandlådan (vars "sand" visar sig vara blyhagel).

Det nedgångna motellets trist brunmurriga dörr saknar handtag. De blekblå persiennerna är nerdragna för gott, någon har lämnat rummet, någons tid är ute.
Clay Ketter minns sina grannar, familjen Persson. Deras grönmålade 40-talsköksskåp bredvid hans eget vita funktionella; Sida vid sida, dåtid och nutid, inte helt friktionsfritt, ändå nära. Ett varsamt äreminne över ett par människor med vilka han delade en bit av sin tid på jorden.
När orkanen Katrinas härjningar blev kända reste han dit, fotograferade resterna av det liv som nu utplånats: hus, växtlighet, swimmingpooler; minnen av mänsklig vardag. Bilderna hör till utställningens starkaste.

Clay Ketter är yrkesmålaren som blev konstnär och tog med sig känslan för handfast vardagsverklighet och praktisk hantverksskicklighet in i konsten. Han har fortsatt att utveckla och förfina sin konstnärliga dialekt i gränslandet mellan praktiskt arbete och konst. På Moderna Museet har intendenten Magnus af Petersens med fingertoppskänsla avtäckt tidigare inte helt uppenbara betydelselager i Ketters konstnärskap. Aldrig förut har väl de existentiella sidorna i hans konst synts så tydligt som här. I ett vidgat "rum" där måleri, fotografi och skulptur är likvärdiga komponenter utforskar han sin verklighet. Gränserna mellan teori/koncept och praktisk tillämpning/gestaltning suddas ut. Ketter monterar flera av sina verk mot bakgrunden av bild- och textinstruktioner för byggare och tekniker och lägger därmed ännu en dimension till sina arbeten. Mitt i detta tvåskiktade sätt att exponera sig placerar han ett litet fotografi från en utställning i Rooseum och kompletterar ytterliga komplexiteten i sitt koncept. I assemblagen åstadkoms denna flerskiktning i betydelsenivåer på ett smidigt sätt.

Det handlar konkret om ytor och rumsligheter, om tid och plats, men även om allt detta på ett metaforiskt, allmänmänskligt plan. Det finns inga människor i Clay Ketters arbeten, men desto fler spår av mänskligt liv och verksamhet. Det är därför knappast långsökt att läsa hans imponerande utställning ur ett existentiellt perspektiv. En läsning som inte alls utesluter andra spår som har med politiska, sociala och rent konsthistoriska ting att göra.
Just hemkommen från pressvisningen av Clay Ketters utställning nås jag av budet om en nära väns och arbetskamrats plötsliga bortgång. Givetvis kastar detta ett särskilt ljus över den konstupplevelse jag haft ett par timmar tidigare på Moderna Museet. Och utställningen av Clay Ketters verk får därmed en alldeles särskild tyngd och valör genom det allvar med vilket han gestaltar stora existentiella ämnen som liv och död.

Spår av mänskligt liv

Bilden av Clay Ketters konstnärskap breddas och fördjupas i den utställning som på lördagen öppnas på Moderna Museet, skriver Cristina Karlstam.