Under min egen tid som student i Uppsala uppfattade jag studentnationerna som ett slags antites till den kulturella bildning jag försökte tillgodogöra mig på institutionerna för konst- och litteraturvetenskap. Möjligen med undantag för några mer ambitiösa klubbar för musik.
Jag tog det för en tidlös truism att ett identitetsbyggande som uppvärderar begreppet ”student” till något viktigt i jag-skapandet också präglades av ett visst kulturförakt. Det är möjligt att jag hade fel.
I ett häfte till Bror Hjorths Hus utställning ”Nationernas konst”, som ger ett spretigt men överraskande trevligt urval verk från de tretton nationerna, bekräftar Värmlands nations antikvarie Marcus Modh att kulturintresset på nationerna genomgick en kall period under åren kring millennieskiftet, men att det har tagit sig sedan dess. Idag bygger flera av dem till exempel aktivt vidare på sina konstsamlingar. Glädjande.
Den konst som nationerna under ett par hundra år har samlat på sig – de började inte bygga samlingar förrän de fick mer permanenta byggnader, berättar Modh vidare – har haft viss betydelse för formandet av vårt sätt att se på och tänka kring olika delar av landet, ungefär på samma sätt som bildmaterialet i Svenska turistföreningens årsböcker. Samlingarnas grundstomme utförs vanligen av en serie inspektorsporträtt och representativa natur- och stadslandskap från den berörda landsändan.
Men här och var har det smugit sig in ett och annat guldkorn, eller rent av en period av medveten strategi i samlandet. ”Nationernas konst” visar bara en bråkdel av det som finns, men räcker utan vidare till en riktigt hygglig konstvandring genom studentvärlden. Och då saknas ändå det kanske mest självklara verket, nämligen den fina Baertling som hänger på V-Dala nation, och som alla studenter i konsthistoria funderar på om det vore ett brott eller en välgärning att stjäla.
Utställningen innehåller också några riktiga höjdpunkter. Carl Larssons porträtt av författaren Oscar Levertin, melankoliskt nedsjunken vid sitt skrivbord, tillhör Stockholms nation och är, i alla fall enligt mig, ett av Larssons absolut bästa porträtt.
Norrlands nations stora landskap av expressionisten Helmer Osslund är också direkt oemotståndligt.
På kuriosa-sidan är Hilma af Klints porträtt av Professor Ångström roligt att se, även om det befinner sig ljusår från det teosofiska abstrakta måleri som gör att hon just nu vandrar sin senkomna Eriksgata över världen. Det är också kul att se X:et Erixons tre förslag till skivomslag till Södermanlands-Nerikes nations orkester Hornboskapen, och att se att Värmlands nation på senare tid kompletterat med landskapsprofiler som Lars Lerin och Anders Petersen.
Helheten välter kanske inga stolar men är snyggt salongshängd och låter sig utan vidare jämföras med vilket champagnegalopp som helst.