Som att blinka in i gryningen

Den finländska konstnären Nina Roos hör till Nordens mer meriterade målare, och det är logiskt att hon dyker upp i utställningsserien Moderna Museet Nu, som både vill lyfta fram det samtida och ge utrymme för historiskt betydelsefulla konstnärskap - Nina Roos allvarligt leende och svävande måleri har med sin rätt egenartade glidning mellan konkret föreställande och ickefigurativt influerat åtskilliga yngre konstnärer.

Som så många andra målande konstnärer handlar Nina Roos arbete ofta om att bryta vaneseendet, och i det tiotal ganska färska oljor som visas på Moderna är detta tydligare än någonsin. Två verk, In the zoo I och II, kan nästan betraktas som illustrationer över konstnärens poetik. Bägge bilderna är uppbyggda enligt samma mönster. I förgrunden ett gråblått staket som täcker större delen av bilden, i mellangrunden en del av ett djur - i den ena bilden baksidan av en häst, i den andra en gul pälsbeklädd rygg - och i bakgrunden en ljusare blågrå himmel. Färgerna är långsamma och milda och i enighet med det akrylglas de är målade på väldigt känsliga för omgivningens ljus. De djur som har givit verken dess titlar är mest förevändningar för att fånga betraktarens blick och skicka den vidare ut över och in i bildens färgfält.

Man brukar ofta kalla ett måleri som Nina Roos för metamåleri, och det stämmer kanske, men den metanivå som Roos arbetar med diskuterar egentligen inte sitt medium lika mycket som det njuter det. En hårt beskuren komposition visar vägen och skapar frågor om vad som har valts bort och när betraktaren väl är inne i målningen är det svårt att hitta ut ur den brustna kronologin. Tid och rum är eviga teman, men hos Nina Roos känns det intellektuella anslaget enkelt, inbjudande och svårt att formulera i ord. Och sekundärt. Att stå framför en av Nina Roos rumskompositioner, säg tre antydda väggar och en plastpåse eller bara en odefinierad färgformation i förgrunden, är som att blinka in en gryningen. Du vet att tiden rör sig framåt men ett kort ögonblick blir det linjära oviktigt, eller i varje fall tillknycklat, samtidigt som ljuset ger dig ett hårt slag i ansiktet. Det gör lite ont och lämnar möjligen en rodnad över kinden, men på det stora hela går det inte att förneka att det känns osannolikt välgörande.

Som att blinka in i gryningen

Nina Roos svävande måleri arbetar bekymmerslöst med de stora frågorna och visar att betraktande är viktigare än det som betraktas, skriver Sebastian Johans.