Sökande efter poesignista

Ingen torde bestrida att den tyske konstnären Max Ernst är en av 1900-talkonstens klassiker. I en konstens kanon vore hans namn givet. En av dadarörelsen grundare och främsta företrädare, ledande surrealist, upphovsman till ett flertal tekniker som frottage, grattage och oscillation, självständig utövare av en mycket raffinerad collageteknik. Och inte bara i fråga om tekniker var Max Ernst en ovanligt öppen och "trolös" 1900-talskonstnär. Lite tillspetsat kan man säga att själva avsaknaden av en konsekvent och lätt igenkännbar stil var hans enda "stil".

Under sitt långa liv - född i staden Brühl nära Köln 1891, död i Paris 85 år senare - hann Ernst uppleva två världskrig och det spanska inbördeskriget. Han levde tillsammans med flera kvinnor, bland dem Peggy Guggenheim och Dorothea Thanning, han var nära vän och kollega med 1900-talsprofiler som Hans Arp, Tristan Tzara, André Breton, Paul Eluard.

På många sätt präglades hans liv av 1900-talets historia, och såväl politiska som andra skäl fick honom att inte bara byta bostadsort utan också land vid flera tillfällen. De 20 första åren av sitt liv var han bosatt i Tyskland, sedan i Frankrike och USA dit han flydde undan förföljelser i det av Tyskland ockuperade Frankrike 1941. 1953 återvände han med sin sista hustru konstnären Dorothea Thanning till Europa och Paris. Året därpå fick han det stora priset i måleri vid biennalen i Venedig, för övrigt en stjärnspäckad sådan med Hans Arp och Juan Mir bland övriga prisbelönta deltagare.
Max Ernsts efterlämnade verk är omfattande, såväl till form som till innehåll och mängd. Hur arrangerar man en utställning kring ett så omfattande och mångsidigt konstnärskap utan att det bara blir en tröttsam kataloguppvisning? Och hur ska man som besökare förhålla sig till en utställning som omfattar närmare 200 verk av inbördes mycket skiftande karaktär?

Moderna museet har valt ett synnerligen ambitiöst koncept när man nu åstadkommit en imponerande bred redovisning av Ernsts konstnärskap under titeln Dröm och revolution. Den lätt paradoxala kombinationen är typisk för Ernst och även namnet på en av hans målningar. Utställningen har curerats av Moderna museets intendent Iris Müller-Westermann i nära samarbete med Kirsten Degel från Louisiana i Danmark och Ernstkännaren Werner Spies. Efter utställningstiden i Stockholm går Dröm och revolution vidare till Louisiana.
Med utgångspunkt från Moderna museets egna Ernstverk har Müller-Westermann bedrivit ett veritabelt spaningsarbete under flera år och lyckats övertyga såväl museer och institutioner som privatpersoner runt om i världen att låna ut sina verk till museet. Det betyder att man nu kan presentera en tämligen heltäckande bild av Max Ernsts fascinerande konstnärskap.
Själva utställningskonceptet har man valt att ge en struktur som huvudsakligen följer kronologin. Med hjälp av mild ljussättning i det scenograferade utställningsrummet med olika färgtoner underlättar man för besökaren att orientera sig i mängden av verk via de olika stationerna i Ernsts liv - Tyskland, Frankrike, USA och slutligen åter Europa och Paris. Samtidigt har utställningsarkitekten Detlef Wertz valt en mycket öppen, uppbruten väggstruktur som möjliggör för besökaren att obehindrat vandra mellan motiv, tidsavsnitt och tekniker. Det är ett ganska djärvt men tveklöst i relation till Max Ernsts estetik mycket kongenialt grepp.

Trots att Dröm och revolution således är mycket genomtänkt och väl organiserad är det tveklöst en utställning som kräver såväl tid som koncentration av sina besökare. Ledning har man av den omfattande och mycket påkostade katalog som producerats med ett rikt bildmaterial och inte minst ett flertal mycket läsvärda artiklar som belyser Ernsts konstnärskap ur skilda synvinklar. Tillsammans ger de en god bild av ett av 1900-talets mest intressanta konstnärskap, en klassiker som det finns alla skäl för ett modernt museum att visa. Kännedom om klassikerna är som bekant en av förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig den samtida konsten på ett mera genomgripande sätt.

Hur förhåller det sig då med Max Ernsts betydelse för dagens konstnärer? Moderna museet hävdar med den här utställningen att Ernst inte bara är intressant som den klassiker han är. I dataspelens tid där begrepp som autenticitet, yttre och inre verklighet, sanning och fiktion är välbekanta frågeställningar och där vi upplever en alltmer splittrad och motsägelsefull verklighet vill man gärna se surrealistiska drag som kan hänföras till Max Ernsts bildvärld. Det är inte någon särskilt långsökt koppling, även om sådana referenser säkert kan göras till flera konstnärskap än just Max Ernsts. Mer övertygande känns i så fall parallellerna till några av samtidens konstnärer, såväl svenska som internationella namn, som utställningens curator Iris Müller-Westermann skisserar i en av den vackra katalogens texter.

Själv talade Max Ernst om sökandet efter den "gnista av poesi" som uppstår i mötet mellan till synes oförenliga realiteter. Det är inte utan att den gnistan tänds ett flertal gången i den utställning som på nytt och med nya infallsvinklar nu riktar ljuset mot hans konstnärskap.

Sökande efter poesignista

50-årsjubilerande Moderna museet ägnar hösten åt en heltäckande redovisning av Max Ernsts konstnärskap, skriver Cristina Karlstam.