Då: Det är näst intill snö i luften. Becksvart sen november. Trängseln är närmast outhärdlig framför kravallstängslet i Gävle. Det är 1986 och Magnus Uggla har just släpt Den döende dandyn med låtar som Fula gubbar och Joey Killer. Han har efter IQ från Välkommen till folkhemmet tre år tidigare slagit igenom för den breda publiken och åker på ännu en av 80-talets stora arenaturnéer.
Nu: sensommartorsdag med skyfallsrädsla på en välfylld men inte trång innergård invid Stadsträdgården i Uppsala. Det är fyra jobb kvar på årets sommarturné. Ingen av låtarna från Den döende dandyn spelas under kvällen.
26 år senare är det på ytan nästan ingen skillnad. Rösten är intakt, den numera välkända skinnjackan sitter över t-shirten och han ser ut nu som då. Skillnaden, över ett kvarts liv senare, är en annan än den borde vara - nämligen musikaliskt. Den stora förändringen har skett senaste året och det märktes tydligt i framförandet på torsdagskvällen.
Från att ha varit rockrebell var Gavlerinken fullastad med syntar den där kvällen 1987. Framgångarna kom med marschtakter, syntfanfarer och texter vars eleganta påhopp gav löpsedlar vid varje singelsläpp. I dag är Magnus Uggla en snäll rebell. Närmast med status som hovsångare efter hyllningsframträdandet till kronprinsessparet härom året.
Lägg därtill jurymedlemskap, tv-shower, radioprogramlederi och Magnus Uggla som person är ikapp den folklighet som hans prickssäkra låttexter sedan länge redan nått. Kommande höst med Så mycket bättre lär inte minska på den folkfaktorn när Varning på stan och Kung i baren (höjdpunkter också på torsdagskvällen) ställs på rad på nytt.
Torsdagskvällen första set bygger en hel del på senaste albumet Innan filmen tagit slut. Hela skivan har ett mer avskalat arrangemang än tidigare hitmaskineri. Syntarna har åkt ut på allvar och allt är tillbaka till rockbandskänslan. Det har fått styra hela årets turnéupplägg. Och det är inte utan framgång. Det visar tydligt att hans låtar och texter klarar sig bra utan överarrangemang.
Keyboardsen är reducerade till piano och en och annan orgel och istället står fiol för de klanger som bryter (och som ger äkta stråkar på Johnny the rocker). Det ger en kompetent rocksväng, vilken känns mest i det senare materialet. Det är närmast folkcountry i När jag tänker på dig och inte minst Femton supar från senaste skivan. Möjligen fungerar det mindre bra i gamla klassiker som Vittring och Centrumhets som är kantiga och forcerat struttiga.
Det är lätt att ha roligt med Magnus Uggla. Om man gillar hans humor. Den kunde han möjligen ha varit ännu frikostigare med i mellansnacken när publiken inte var den yngsta delen i hans beundrarskara. Men en samtidsartist som fortfarande utvecklas, när han följer sin egen livscykel och numera skriver om parrelationers svårigheter, ger igenkänning hos såväl ny som gammal publik.