Smyckeglänsande målningar

När höstens löv bekänner färg, oktobers bladguld virvlar överallt och novembers morgondagg blir skimrande frost är den rätta tiden att ställa stegen från en avlägsen parkeringsplats mot Waldemarsudde där en utställning ägnas Helmer Osslunds verk. Man går på vägen mot byggnaden med ett stort följe. Det är en lockande visning av verk av en konstnär som var bäst när han i augusti drog upp mot Norrland för att skildra de glödande lövverken upp mot fjällen med is och snö på topparna. Man ser med någon fantasi konstnären i hans medelålder och på ålderdomen slå sig ned för att återge ett brett panorama. De stora målningar, som nu har samlats i den stora salen på Waldemarsudde, utgör en monumental enhet. Upphängningen gynnar konstnärens avsikter. Med mindre målningar skapade han verk med valna fingrar trotsande den tilltagande kylan.

Helmer Osslunds väg till konsten var inte den vanliga. Han hette egentligen Åslund, men av praktiska skäl stavade han effektivt om efternamnet, när han under något år vistades i Förenta Staterna. Mager återvände han till den norrländska hembygden. Han ville bli arkitekt, men sökte sig snart nog till konsten. På Gustafsbergs porslinsfabrik blev han formgivare i keramik, och sedan hade han som keramiker också sin verksamhet vid Höganäs. Han skapade fantasifullt smyckade tunga praktfulla pjäser i ädel jugendstil. Han hör hemma i ett sällskap av formgivare som Alf Wallander och Gunnar G:son Wennerberg. I ett av rummen är Helmer Osslunds keramiska verk samlade. För inte så länge sedan var denna stil i keramiken en förgången stilart, men nu ser man dem med nya ögon. De är festliga skapelser med rik utsmyckning. Drejformerna som annars hör till traditionen i keramiken i vårt land har här ersatts av fri skulptur i bränd och glaserad lera.

Formgivning vid keramiska industrier fick dock vika för måleriet. Med växlande ekonomiska förutsättningar vistades han i England, Tyskland, Italien och Frankrike. Han målade i Paris i närheten av Paul Gauguin och växlar i sina tidiga artistiska uttryck mellan impressionism och symbolism. En fasthet i uttrycket får han efter hand, när Norrland blev hans artistiska domän. Vid den här tiden gav Ernest Thiels järnvägsprojekt för malmtransporter och Hjalmar Lundbohms öppna hållning som magnat vid gruvan i Kiruna en källa för konstnärernas upptäcktsresor i norr. Det blev en rikedom av högfjällsmotiv med forsar och glaciärer.

Helmer Osslund var själv uppvuxen i Norrland. Han kom att med sina verk ansluta sig till en lång och rik tradition från Johan Tirén, Pelle Molin, Nils Nilsson Skum, Ossian Elgström, Leander Engström och Folke Ricklund. Var i detta följe man skall placera Helmer Osslund är en smula svårt. Han hade som följeslagare emellanåt Leander Engström, vars verk man nu kan se på Liljevalchs konsthall, och denne hade nog fått sina verk präglade av Helmer Osslund. Men man kan också ana att Osslund riktade sina blickar mot verk av den expressionistiska skaran. Han intog liksom Axel Törneman, Pelle Swedlund, Ivan Aguéli, Jag Acke och åtskilliga andra en mellanställning med friluftsmålare och impressionister bakom sig och expressionister omkring sig.

När man strövar omkring i salarna och möter en rikedom av porträtt och landskap, dröjer man allt mer bland de små smyckeglänsande målningarna. Förr i världen när jag brukade inta ett eftermiddagskaffe i Ofvandals konditori slog jag mig helst ner i den soffa där det hängde ett guldglänsande landskap skapat av Helmer Osslund. Vart har det tagit vägen? På utställningen stannade jag helst inför ett verk som finns i Prins Eugens samlingar skapat 1907, en utsikt mot Lapporten. Han har fortfarande dunkelheten i färg som präglade 1890-talets måleri, men de fjärran snötäckta fjälltopparna står som i en hägrande vision bortom de avlövade snåriga fjällbjörkarna. De senare väldiga formaten som utstrålar monumentalitet har inte denna innerlighet.

Bland allt som Osslund skapade föredrar jag hans tidiga verk. Smak kan inte bevisas, och andra kan värdera annorlunda.

Smyckeglänsande målningar

Konstnären och kosmopoliten Helmer Osslunds breda konstnärskap ägnas just nu en lockande utställning på Prins Eugens Waldemarsudde, skriver Teddy Brunius.