Slagkraftigt om livets mörker

Att vara människa är att vada fram i en midjedjup gyttja av historiska ogärningar som på olika sätt kan knytas till oss alla. Att öppna ögonen och se är att fyllas med äckel, att fortsätta blunda ökar sannolikheten att man ska snubbla eller gå rakt in i någon annan eller kanske en lyktstolpe, eller möjligen över kanten till ett bottenlöst stup. Det har sina ljusa sidor också, människolivet, det ska inte förnekas. Det finns kärlek och vänskap och till och med små luckor av rättvisa och blåa himlar och allt vad du vill. Men det ändrar ingenting, vi vadar runt i vårt eget rätt oaptitliga avträde och det är inte ens något som man bör beklaga. Det är helt enkelt så våra förutsättningar ser ut.

Anders Rönnlunds konst bygger inte sällan på ovanstående insikt. Han drar ett andetag, känner ett tryck av obehag över bröstet och presenterar det som för dagen ger upphov till obehaget i ett verk. Utställningen Oppression på Uppsala konstmuseum, fortsätter i samma skola.
Betraktaren får möta fyra verk, ett per utställningsrum, som tillsammans bildar en helhet som förmedlar en liten del av ansvaret som vi hela tiden bär på våra axlar men oftast väljer att bortse ifrån.

I det första rummet har konstnären placerat en dubbelsidig projektion som visar en elektrisk dörr till en nyöppnad galleria. Om man känner igen sig i Uppsala, eller bara läser på dörren, så vet man att det handlar om Dragarbrunnsgallerian, som är inriktad på profilstarka klädmärken för en köpstark publik. Och även om man inte känner staden anar man bakom glasdörrarna att det handlar om en konceptbutik där man inte bara handlar med varor utan också med identitetsmarkörer som omsätter faktiskt kapital i symboliskt. I den korta loopen betraktar kameran dörrarna som öppnas och stängs när människor antingen passerar eller bara går förbi. På en av dukens två sidor har konstnären placerat en skiva där en del av trottoaren projiceras ett par decimeter framför resten av bilden, vilket skapar en förskjutning i bilden som eventuellt kunde illustrera den immateriella plats där vi fattar våra val. Antingen stiger vi in, eller också går vi ut eller bara förbi. Vi väljer ständigt en riktning. Med undantag för ett fåtal, tekniskt sett väldigt otympliga, effekter lämnar konstnären sin video okommenterad. Dörrarna är utställningens portal och vi stiger in. Det är en tydlig men rätt oengagerande och därför ganska svag inledning.

Följande rum är betydligt mer intressant. Väggar och tak är täckta med en gles brädfodring där ljuset från rummets ordinarie belysning tränger in mellan springorna. Betraktaren står i ett hypnotiskt dunkel och det där otäcka trycket över bröstet handlar plötsligt om någon mer brännande än vardagsäckel och konsumtionshets. Det känns som att vara instängd i en stor låda och det är omöjligt att inte tänka på flyende eller bortfraktade människor som har befunnit, eller befinner, sig i liknande miljöer utan att veta vad som väntar på andra sidan väggen. Här fungerar Rönnlunds direkta anslag på ett oväntat subtilt sätt.
Därpå följer ännu en film där enkla effekter varken gör till eller från. Mot en röd vägg promenerar människor förbi. Någon fryses i bilden, andra går vidare, bakgrunden upplöses och kommer igen. Vi fortsätter gå - vad ska vi annars ta oss till?

I det avslutande rummet projiceras några golv på golvet. Konstnärens blick sveper långsamt över olika ytskikt, som ska vara hämtade från miljöer där människor har lidit tortyr och liknande. Bilderna pulserar i takt till en molande musikslinga, skapad av Daniel Rönnlund, och efter en stunds stirrande börjar det kännas som om installationen omger och kommer närmare på ett sätt som det inte går att värja sig emot. Det blir en rak och, vågar jag säga, oemotståndlig kommunikation. Det lönar sig inte att stirra ner i golvet - allt som omger oss finns där i alla fall - fatta det någon gång. Det är tungt, men också lite hoppfullt. Vi kan inte fly, vi kan inte ignorera. Det enda som återstår är att agera.

Oppression blir en slagkraftig helhet, men två av verken kunde man lika gärna vara utan. Anders Rönnlund måste lita på sin förmåga att krypa in under betraktarens skinn utan övertydliga videanvisningar. Känslan av "lådan" och den avslutande ytskiktsinstallationen kommer att stanna mycket länge.

Slagkraftigt om livets mörker

Anders Rönnlund har fyllt Konstmuseet med en ojämn men vinnande utställning, skriver Sebastian Johans.