Skulptören Sergel ute och hemma

Att Johan Tobias Sergel är en av Sveriges stora nationella konstnärer vet alla från skol­åren. Man ser nedanför Logården på Skeppsbron hans vision av Gustav III landstigande efter seger mot ryssarna, likt en Apollo i Belvederesamlingen —ej naken utan iklädd amirals­uniform. På Gustav Adolfs torg kan man betrakta hans tillägg till läraren L'Archevêques ryttarstaty. Historiens musa och Axel Oxenstiernas samsas. I Uppsala kan man på Sysslomansgatan se Sergels porträtt av Anna Maria Lenngren i en medaljong på muren mellan Uplands och Västmanlands-Dala nationer.Öppnat samlingarnaI vår tid har Nationalmuseum öppnat sina samlingar av Sergels teckningar utförda med energisk linjeföring och uppmjukande laveringar, med flytande bläck, tusch och sepia. Det är festliga, skabrösa bilder av hur livet levdes bland artisterna i Rom, Stockholm och annorstädes. Bättre än något litterärt verk från sjutton­hundratalet ger dessa teckningar realistiska och karikatyriska skildringar som både skrämmer och gläder betraktaren. Sergel avbildar sig själv med självironi.Mestadels sker det med profiler. Han tycks ha studerat sig själv med två speglar. Hur ter sig denne artist för eftervärlden? Han är levnadsglad med perioder av infallande dysterhet, en man som njuter av kvinnor, mat och vin. Han fick betala för det. Hans övervikt och hans gikt blev besvärande.Detta är den svenske Sergel, men till sitt väsen var han internationellt fostrad. Fadern och hans mor var invandrare från Tyskland. Hans lärare var utländska — Masreliez och ­L'Archevêque. Sergel studerade i Paris, levde länge i Rom och besökte också London. Det är i Italien han banar sin väg med intensiva studier av antikens och renässansens konster. Hans rykte spreds. Om inte Gustav III hemkallat honom, skulle han förmodligen ha fortsatt att vara verksam i utlandet. Det är om detta som Nationalmuseums sommarutställning handlar. En samling av verk av Sergel och hans vänkrets visas fram till den 29 augusti. Man får en klar bild av bildteman med skisser, modeller och färdiga verk.I skedet mellan barock och nyklassicism intar Sergel en svårfixerad position. Han söker en elegans med sina huvuden och långa uttänjda kroppar, en manieristisk form. Det finns ett undantag till denna disproportion. Han utför på Gustav III:s uppdrag en skildring av den skönstjärtade Venus, "aux belles fesses", ett antikt motiv, ­Venus Kallipygos. Kärleksgudinnans bakdel skulle beröras av kvinnor som ville bli fruktsamma och få ett framgångsrikt framfödande. I modern tid uppfattas den blottade bakdelen som en erotisk attraktion.Gustav III hade en bror, Fred­rik Adolf, som beställde en skulptur föreställande kärleksgudinnan. Vid den tiden var hertigen förälskad i Ulla von Fersen, men förbindelsen hind­rades, och den vackra hov­damen gifte sig och blev gre­vinna von Höpken. Kungen uppdrog åt Sergel att ha den sköna som modell, något som väckte bestörtning. Kungen ville ge en pik som inte var fin, ty vid den tiden var han inte god vän med sin bror. Vid den tid då kungen gjorde beställningen var grevinnan inte så vacker i ansiktet längre. Hur det var med bakdelen visste inte Sergel, som skrev: "Man påstår att les fesses är underlägsna originalets. Jag kan inte döma därom, då jag inte sett dem." Konstnären fick mer återge det gudomliga än det mänskliga.Klassiska skildringarDenna skulptur brukar ställas för lågt, men på utställningen har den kommit upp högre än vad som tidigare har skett, om jag nu minns rätt. Grevinnans väldiga frisyr ger ett stort huvud. Med en hög placering blir denna disproportion garderad. I varje fall kan man se denna beställning som avslutningen på det internationella skede som hyllas på utställningen. Dominerande är klassiska skild­ringar som Diomedes, Mars och Venus, Amor och Psyche, samt Venus som stiger ur havet. Det är gestalter som hör till sjuttonhundratalets internationella motiv, bundna till den klassiska antiken.Under Sergels skaparperiod bröt den nyantika stilströmningen fram. Den inspirerades av utgrävningarna under Vesuvius av Pompeji och Her­culeanum. Man fick en direkt kontakt med antikens konst genom dessa fynd. Till detta kom arkeologiska översikter av Winckelmann och Philippe de Caylus.Den starkt sensuella uttrycksfullheten i Sergels skisser kom att efter hand svalna av det nyantika konstspråket. Det är denna pendling som ger Sergels verk en prägel av närvarande liv.En mjukare, mer skissartad form fick de modeller som han utförde i terrakotta, bränd lera. Den italienska leran är lämpad för keramisk bränning. Terra sigillata, den vulkaniska leran, kunde formas spontant av konstnärernas händer och fick i brännugnen fast form. En stor produktion av sådana verk utfördes av Sergel, då han var i Rom. En hel kollektion har försvunnit. Vad som finns kvar kan man beskåda på denna utställning. Sergels verk sammanställs med vad som utfördes av artister som Pigalle, Moitte, Martos och många ­andra. I katalogen skulle man ha velat ha utförligare biografiska framställningar rörande dessa konstnärer av vilka många är nya namn för besökaren.En annan sak som jag har grubblat över vid besöket på denna utställning är hur ljuset flerstädes strömmar över skulpturerna. I ett föredrag i Paris framhöll Bernini att den skulpturala ytan måste ha fördjupningar och upphöjningar som ger ett spel mellan ljus och skugga. Om ett marmorporträtt skall utföras, blir likheten med modellen gestaltad med detta spel med ytan av skulpturen. Om modellen smörjs in med mjöl, känner man inte igen personen. På så sätt förstår man varför ytbehandlingen är viktig för mimiken.Museal styggelseLåt oss nu säga att jag är utrustad med ficklampa och ställer mig framför en spegel. Belysningen släcks, och jag tänder ficklampan och håller den ovanför mitt huvud. I spegeln ser jag då ett ansikte som för mig själv är oigenkännligt fast det är mitt eget spegelvänt. På utställningen används fönsterskåp, vitriner, som innesluter terrakottaskulpturer. Ljuset strömmar uppifrån och ned. Ytorna upplevs följaktligen som deformerade. Detta är museala styggelser.Professor Fredrik Berg i Uppsala forskade rörande ljus och människans förmåga att se plastiskt. Om man låter ljuset strömma över en relief snett uppifrån vänster sker det rätta mottagandet av ytan. Ta en bild av månen med höga berg och djupa dalar. Vänd sedan bilden uppochner och du kommer se att bergen blir dalar och dalarna berg. Runstenar får i orätt belysning uppstående relief. Detta är sagt som en kommentar till utställningens vitriner. Se till att skulpturerna får en riktig ljusföring, så att de kan ses med rimlig uppskattning! Varför vårt seende är på detta sätt tänker jag inte röja i denna artikel, ty då har vi kommit alltför långt bort från Sergels verk, som annars är väl presenterade på denna sommarutställning. Med rätta har museet tagit hjälp av forskare ute i världen för att ge en bild av Sergel som europeisk konstnär.