Skoningslöst om kroppen

Kroppen kanske är ett tempel, men särskilt seren är den inte. Stjärncuratorn Klaus Biesenbachs utställning Into me/Out of me, som just nu visas på Kunst Werke i Berlin, kretsar med en kongenial uppriktighet runt sin titel. Det som kommer ut ur kroppen är förhållandevis begränsat, det rör sig om tårar, blod, sperma, spyor, piss och skit. Det som kan komma in, däremot, är i stort sett vad som helst, det beror mest på hur ivrigt man försöker.

Utställningen visades ursprungligen på Biesenbachs hemarena P.S. 1 i New York, och det är ingen oäven samling konstnärer curatorn har samlat ihop, smaka bara på följande axplock av de 132 deltagarna: Joseph Beuys, Louise Bourgeois, bröderna Chapman, Nan Goldin, Jenny Holzer, Carolee Schneeman, Bruce Nauman och Robert Mapplethorpe. De fyra våningarna på Kunst-Werke är fyllda av klassiska verk från de senaste fyra decennierna.
En utgångspunkt är Chris Burdens berömda performance från 70-talet, då konstnären i två banbrytande verk, Trans-fixed och Shoot, lät korsfästa sig själv på taket till en VW bubbla respektive blev skjuten i armen av en assistent. Våld är en av utställningens hörnstenar, de andra är metabolism och reproduktion. Däremellan rör sig alla grader av äckel, obehag, nattsvart komik och existentiell desperation.
Hårdför voyeurism, ohämmad sensationslystnad och rå bokstavlighet istället för drömmande metaforer kan sammanfatta en del av utställningen. Mike Parrs video I am sick of art, där konstnären kräks upp primärfärger, Paul McCarthys grotesker och Piero Manzonis konserverade avföring, Artists shit, gör alla sitt jobb med stor tydlighet. Liksom Jeff Koons och Mapplethorpes explicita pornografi och Vito Acconcis performance Seedbed, ett bokstavligt runk-maraton som pågick i tre dagar 1972.

Into me/out of me är inget för den kräsmagade, och den som tror att konst är till för konfliktlös avnjutning gör bäst i att hålla sig borta. Våldtäkt, krig, mord, tortyr och självsvält är ämnen som avlöser varandra i en skoningslöst hög takt. Att nå fram till installationen Deep throat, av Mona Hatoum, som i en talrik på ett dukat bord visar en projektion av upphovskvinnans matsmältningsorgan, blir en lättnad och en tillfällig respit till en konstant känsla av obehag.
Men obehaget handlar inte om den massiva exercisen av kroppsvätskor, utan om de frågor om mänsklighet som blottläggs genom den sanslösa blandningen av verk. Med jämna mellanrum bryts sensationsjakten av verk som Hanna Wilkes Intra venus, som dokumenterar det egna döendet i form av nakna självporträtt tagna under en period av intensiv cellgiftsbehandling och Alfreda Jaers Rwanda, som består av titelordet i svart på vit bakgrund. Betraktaren kastas från det ena till det andra utan andningspauser, det finns ingen möjlighet att blunda, och allt det som handlar om kropp utmanas intellektuellt, och det är inte lite.

Into me/out of me har kritiserats för vara övertydlig, och för att det inte serveras en klar linje i utställningen. Och kanske stämmer det, men hur man än ställer sig är kroppen just vad utställningen rått konstaterar. Kroppen
är det som härbärgerar både vår njutning och vår smärta, och den utgör såväl början som slut på vår tid som människa. Kroppen rymmer våra möjligheter och våra begränsningar. Det har den alltid gjort, och det kommer den alltid att göra, hur mycket vi än försöker manipulera den med tekniska landvinningar. Vi är kropp, vi är bröd. Det är allt vi har att tillgå.

Att ställa normer på ända och utmana tankern är det många, väldigt många, utställningar som aspirerar på att göra. De flesta misslyckas, men det gör inte Into me/out of me.
Det är behagligt att andas ut efter den intensiva utställningsupplevelsen. Det är länge sedan jag har sett något så plågsamt, och så vansinnigt bra.
Utställningen stänger snart, men man kan alltid hoppas att den ger sig ut på turné och så småningom når Sverige.

Skoningslöst om kroppen

Utställningen Into me/out of me, som visas på Kunst- Werke i Berlin, är en uppkastning av äckel som gör betraktaren mycket gott, skriver Sebastian Johans.