Det finns väldigt många tecknare, men ganska få som behärskar bakgrundens tomhet riktigt bra. Charlotte Widegren hör dock till dem, och besitter en förmåga att placera sina tecknade objekt i en komposition där papprets orörda delar blir paralyserade flygpapper som naglar betraktaren framför bilden. Det är väldigt fin kvalitet, och helt nödvändig om man – som Charlotte Widegren – vill hitta en egenart, eller en egen röst, i en tematik som väldigt många gärna sysslar med. En återgivning av två sidenrosetter i blyerts, för att ta ett tydligt exempel, behöver något slags laddning för att bli mer än en bild som föreställer ett par rosetter.
Ett sätt att ladda bilden är att placera den i ett sammanhang, i en utställning, där helheten laddar de enskilda delarna. Ett annat, ovanligare och effektivare, sätt är att placera rosetterna mot varandra i en komposition som gör det alldeles klart att de förmedlar någonting om identitet, om genus, om sorg. Det låter väldigt enkelt. Men är löjligt svårt. Det handlar om ett finstilt sätt att inta papperet och ytan och om att kompromisslöst få sina teckningar att tro på den utsaga som berättas. Eller någonting åt det hållet.
Rosetter, frisyrer, brudklänningar, de flesta i en stil som är hämtad från decennierna innan förra århundradets mitt, det vill säga från den period som lade fundamenten för den moderna människa vi uppfattar oss vara i dag. Charlotte Widegren arbetar konsekvent med kvinnliga attribut och reducerar ofta sina figurer till bärare av dessa. Anletsdrag försvinner och döljs av genusmasker som både blir ett konstaterande om sakernas tillstånd och en skyddande mur. Att vara sin tyll och sina lockar är så klart en ganska fasansfull begränsning, men det är också en tillhörighet som möjligen kan vara den enda förankringen som räddar jaget från ett svävande i total definitionslöshet.
Teckningarna varvas med skulpturala objekt. Några ansiktslösa frisyrer, Lockelser, i stengods antyder med varierande grad av krullighet den humor som hela tiden finns i Widegrens botten. Precis som några förhållandevis grovt tillmejslade rosetter i trä, som ligger utspridda tillsammans med några stubbar. Dra åt skogen, som träskulpturerna heter, är också utställningens nyckelverk. Huvudpersonen Lumberjackie, som gett utställningens dess titel, stiger fram i en uppenbar skärningspunkt där de genuskonstituerande attributens vänhet möter skogshuggarens schablonmanliga miljö (som givetvis är en synonym till konsthistoriens skulpterande manliga geni).
Lumberjackie dyker också upp personligen i en ansiktslös teckning där hennes blänkande hårsvall rinner ner över en skogshuggarskjorta. Referensen till Jan Håfströms annekterande av Fantonen i Walker-serien är given, och precis som Håfström arbetar Charlotte Widegren i en skärningspunkt av lekfullhet och intellektuell skärpa.
Några av utställningens verk tiger stilla utan att tillföra helheten något och jag skulle gärna se ett tajtare urval. Men det hindrar inte Lumberjackie från att vara sällsynt uppfriskande skogspromenad.