Sju nordiska kvinnors bilder

Geografisk hemvist i Norden, grundläggande intresse för den grafiska konsten, mångårig vänskap och åldersmässig hemhörighet i övre medelåldern. Så ser den gemensamma nämnaren ut för de sju kvinnliga konstnärer som i sommar visarsina verk under vinjetten 7 — med blicken från norr på Uppsala konstmuseum. Deras utställning har redan visats i Reykjavik (2004) och i Jyväskylä (2005). Att det blev just Uppsala som fick ta emot utställningen i Sverige hör naturligtvis samman med det faktum att Uppsalakonstnären Ulla Fries är en av initiativtagarna till det hela. Den lågmälda, svartvita grafiken har ofta svårt att hitta adekvata utställningsrum. Ett stort konstmuseum är ofta alltför spatiöst för att på ett värdigt sätt kunna exponera den sortens bilder, särskilt när de ofta dessutom är i små format. Därför är idén att ordna en samlingsutställning och kombinera grafiken med måleri och en och annan skulptur (som kan ses som en tredimensionell gestaltning av målningar och grafik) alldeles lysande. Så har också de sju aktuella konstnärerna fått en spänstig, rytmisk och mycket varierad hängning av sina verk i tre av konstmuseets salar, något en enskild grafiker knappast skulle ha klarat. Här förstärker de varandra, upprättar dialog och samtal mellan olika estetiska dialekter och tilltal på ett sätt som känns mycket engagerande och vitalt för besökaren.Den konstnär av de sju som tydligast överskrider gränserna mellan tvådimensionalitet och tredimensionalitet är isländskan Valgerdur Hauksdóttir. På tunt, handgjort papper exponerar hon sina additiva bildelement som rymmer fragment från både natur och kultur. Upphängda vertikalt i utställningssalen bildar hennes arbeten rumsligheter i rummet; man vand­rar in bland hennes verk, omsluts av dem och upptäcker att de inte har fram- eller baksida utan bildar en helhet som är både dekorativ och formellt fascinerande. Gråskalan är så nyansrik att man efter en stund tycker sig se hela paletten av färger.Det gör man mer explicit hos norska Sonja Krohn, som i sann Munchsk anda porträtterar människor. Målningarna är utförda frontalt, gestalterna är stationerade i tomma färgrum, något som gör deras framträdande än mer expressivt. Ett starkt måleri som övertygar i kraft av sitt allt annat än blygsamma sätt att ta plats och ton. Ett färgträsnitt visar att Krohn också är en utmärkt grafiker, även om det huvudsakligen är som en mycket övertygande målare hon här presenterar sig.Träsnittstekniken hanteras med stor originalitet och mästerskap av den finländska konstnären Ulla Virta.Bosatt och verksam i Jyväskylä, en av den förnämliga finländska grafikens huvudorter, är Virta för mig en ny bekantskap. Hennes starkt expressiva grafik har en stram kärvhet och en lineär elegans som man sällan ser hos grafiker. Det narrativa draget i motiven kombineras med en dimension av saga och fantasi som ger bilderna ytterligare klangbottnar och breddar deras betydelse. Ett konstnärskap man gärna ville se mer av.Virtas landsmaninna Outi Heiskanen hörde till de konstnärer som Uppsalapubliken hade möjlighet att följa under några år när hon var en återkommande gäst hos Galleri Smedhamre, galleriet som inte minst vårdade den grafiska konstens möjligheter att nå sin publik. Sedan galleriet upphörde har det varit svårare att följa Heiskanen, men nu är hon alltså här. Några av Heiskanens bilder utgör själva upptakten till utställningen, bilder där hennes förmåga att förena bekanta och obekanta bild­element skapar den nästan magiska flerdimensionalitet som man gärna förknippar med Heiskanens namn. Titta särskilt på verket Skyddsängeln, ett litet mästerverk i mångtydighet och skönhet.Ett antal mindre grafiska blad har monterats på en vikskärm, en inte helt lyckad lösning på det ovan nämnda problemet med grafik i stora utställningssalar. Nog hade det gått att hitta bättre sätt att exponera dessa utsökta prov på den svartvita grafiken.Betydligt bättre har i så fall Uppsalakonstnären Ulla Fries bilder kommit att presenteras i en luftig men ändå förtätad hängning där man lätt bockar av det ena välbekanta verket efter det andra. Att kopparsticken Jordmodem, Filosofen och Kålackord finns med är som sig bör. Roligt är att också se prov på Fries förmåga som målare med det vackra porträttet på dottern Agnes. Liksom hennes sätt att ta steget ut från den tvådimensionella bilden och låta exempelvis Filosofen ta gestalt som bronsskulptur. Här synliggörs åter den starka koppling som finns mellan grafiken och skulpturen, två genrer som har mer gemensamt än man alltid tänker på.Liksom ovan nämnda Outi Heiskanen var Tysklandsbördiga Helmtrud Nyström en av konstnärerna i Galleri Smedhamres stall. Nu återser vi denna eminenta grafiker, vars magiska bildberättelser alltid fascinerat i kraft av sin virtuosa form och sitt ofta gåtfulla, fantasirika innehåll. Så även denna gång, när Nyström visar blad som Engelsk trädgård, Oh, vilken varg och Bruddans, bilder där det undanglidande motivet lockar till betraktarens egna associationer. Men Nyström överraskar också med några oljemålningar — också dessa mättade med gestalter och betydelser som inte omedelbart låter sig dechiffreras. Det är ett på en gång dovt och koloristiskt måleri som tveklöst breddar bilden av ett spännande konstnärskap.Men det stora måleri som ingår i den här utställningen är i huvudsak signerat den isländska konstnären Jóhanna Boga. I ett huvudsakligen abstrakt måleri visar hon upp en bedövande säker kolorism som djärvt förenar färgerna till flerstämmiga ackord. Bogas formella frihet och stora format ger henne möjlighet att ta ut svängarna ordentligt till förmån för bildernas rytmik och expressivitet. Resebilderna från Afrika är ett underbart associationsrikt måleri av största frihet. Och målningen Med eld och is imponerar genom sin friska och ohämmade kombination av kalla och varma färger.Utställningen 7 — med blicken från norr är en riktig höjdpunkt i Uppsala konstmuseums program. Se den gärna som ett komplement till den stora utställningen av kvinnors konst som just nu pågårpå Liljevalchs konsthall i Stockholm. Uppsala konstmuseums sju kvinnor tål i alla avseenden en jämförelse med de 120 i Stockholm, och utställningen är en nyttig påminnelse om att det finns ett minst lika vitalt och starkt konstliv vid sidan av den breda allfartsvägen.