Silikonsvampar framkallar känsla av här och nu

Det handlar om seende. Jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen. Det är möjligt att vikten av ett medvetet seende blir ett slags mantra som tröskas om och om igen av dem som skriver och talar om konst, kanske blir det tröttsamt. Men samtidigt är det svårt att hitta någonting viktigare.

Eller så här: seendet är fullständigt betydelselöst. Men det agerar tacksamt samlingsbegrepp för vår förmåga att varsebli, ta till oss, reagera, tänka och känna. Det är varseblivningen som är viktig, om man känner, ser, hör, luktar eller bara anar är fullständigt egalt i det stora hela. När vi möter konst vill vi gärna varsebli, men inte nödvändigtvis så att det starkaste stimulit är det bästa. Tomhet kan vara starkare än motsatsen, hur den nu ska beskrivas.
Att varsebli och sedan några ögonblick falla fritt utan att ha en aning om vad men egentligen varseblir, vad som stimulerar, och hur och varför, är en känsla som konstbetraktaren, konsumenten, gärna vill åt. Vi kallar oss betraktare, därav seendet. Men vi kan lika gärna vara konsthörare, -luktare eller -anare.

Sammanfattning: när jag möter konst jag gillar, då tänker jag på varseblivning. Och det är precis vad som händer när jag stiger in på Uppsala konstmuseum och möter Roland Perssons utställning Strange fruit.

Roland Persson är en konstnär som gillar små avvikelser och stora känslor. Ofta tar hans verk gestalt av en slags försynt abnormitet som bygger på en malplaceringens estetik. I skulptur och installation låter han bekanta, gärna låga eller vardagliga, föremål och material byta sammanhang för att i den nya kontexten uppnå ett spel där konnotationerna studsar på oväntade sätt. Metoden är beprövad och kan sägas vara ett enkelt sätt att förföra betraktaren, men i gengäld ställs höga krav på utförandet. Många konstnärer försöker, ganska få lyckas. Roland Person hör till de senare.

Strange fruit består av två ganska stora installationer där konstnären har gjutit föremål, främst växter, i silikon och låtit sina naturtrogna föremål invadera rummen. Redan i konstmuseets entré möts besökaren av stor hög tusenskönor som långsamt och slumpmässigt, om någon flyttar dem, sprider sig i rummet. Tusenskönan är en arketypisk blomma som ofta förekommer i Roland Perssons arbete, kanske för att betraktaren högst troligen har ett eget förhållande till den vanliga växten. Hur du reagerar på installationen beror helt enkelt på hur du förhåller dig blomman i största allmänhet. Installationen är vacker och en smula poetisk på ett tämligen uppenbart sätt, och har svårt att mäta sig med utställningens andra installation, eller fortsättning, i museets trapphus.

Trapphuset domineras av svampar i samma material som tusenskönorna. Massor av svampar: trumpetsvampar, trattkantareller, bläcksvampar, soppar, tickor och kanske någon Karl Johan som blandas ut med någonting som liknar rabarberblad som här och där ligger staplade i högar. Att identifiera växter är inte min starkaste sida, men det är heller inte viktigt. Det viktiga är att de finns där, i hörnen, på golvet, på trappräcken, i fönstersmygar. Dikotomin natur-kultur är given och letar sig, bland annat genom flera uppenbara fallosformer, vidare mot andra dikotomier som genom växternas väderbitna förfall slutar i den stora motsatsen liv och död.

Men installationen är starkare än så. Dikotomierna bleknar, en känsla av här och nu blir märkligt påtaglig. Jag känner mig tvungen att sjunka ner på stengolvet i ett hörn av trappan och bara inta. Svamparna är malplacerade och fruktansvärt rätt. Det kunde handla om en dystopi där jorden tar tillbaka sina rum efter att vi människor har försvunnit. Eller också handlar det om samexistens, kanske symbios. Osäkerheten är mycket tilltalande.

Men mest av allt frammanar Roland Perssons svampar den där sällsynta känslan av mental pausering. Betraktaren får kliva in i en liten ficka där det känns som om det mesta nog är ganska bra i alla fall, som om framtiden är oskriven och ljus.

Silikonsvampar framkallar känsla av här och nu

Uppsala konstmuseum har invaderats av svampar i silikon, och resultatet är förmodligen den bästa utställning som kan kopplas till Linné- jubiléet, konstaterar Sebastian Johans.