Serier som berör
Det var inte givet att Nina Hemmingsson skulle bli serietecknare. Men när hon fick kalla fötter strax före avslutningsprojektet på konstskolan gjorde hon några teckningar i stället. Det blev vändpunkten. På måndag kommer hon till Grand och berättar om sitt tecknande.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många år senare när hon befann sig på järnvägsstationen i Uppsala väcktes plötsligt de gamla Elvisminnena till liv igen.
- Det låg en utslagen och sliten man vid stationen. När jag gick fram till honom såg jag att han hade Elviskläder på sig. Jag försökte få kontakt med honom och ringde efter en taxi. Jag frågade var han bodde. "Memphis, Tennessee" svarade han.
- När taxin väl kom och han hade tagit plats i bilen vinkade han mig till sig. Innan han åkte i väg sade han "It¹s hard to be Elvis in Uppsala."
Episoden vid stationen blev inte bara en rolig anekdot att berätta för vännerna. Eftersom Nina Hemmingsson är serietecknare blev den också en utmärkt utgångspunkt för en teckning.
- Jag hade två historier som jag kunde koppla ihop. Det var bara att sno rakt av från verkligheten, förklarar hon.
De flesta av Nina Hemmingssons idéer dyker upp på det sättet, i möten med andra människor eller ur rena vardagshändelser. Hon lämnar sällan hemmet utan att ha ett anteckningsblock med sig och hon är mån om att inte missa något som skulle kunna resultera i en serieruta.
- Jag har en megafon i min hjärna som ständigt påminner mig om att lägga märke till sådant som jag kan ha användning för i jobbet. På sätt och vis kan man säga att jag aldrig är ledig. Jag hoppas bara att jag inte ger ett allt för frånvarande intryck när jag umgås med andra, säger hon och ler lite snett.
Vi träffas hemma i Nina Hemmingssons lägenhet på femte våningen i Eriksberg. Här har hon inrett ett arbetsrum med en vidsträckt utsikt över Uppsalas västra stadsdelar. Ibland kan hon till och med se Domkyrkans torn.
- Det står ett träd i vägen. Men när det blåser kraftigt böjer det sig och då kan jag se kyrkan, intygar hon.
Här, bland datorer, pärmar och pennor skapar hon sina "enrutingar", fyndiga, tänkvärda och humoristiska serier som sedan publiceras i tidningar som Galago, Ergo, Aftonbladet och Bang. Nina Hemmingsson når inte bara ut till en stor läsekrets, hon är också en av få serietecknare i Sverige som kan leva på sin konst. Men vägen dit var minst sagt krokig.
- Efter gymnasiet ville jag komma in på psykologprogrammet. Eftersom jag hade skolkat en del i skolan fick jag läsa upp mina betyg på Wiks folkhögskola. Där träffade jag eleverna som läste konstnärliga ämnen. Till slut valde också jag att börja på bild- och formutbildningen.
Efter Wiks folkhögskola fortsatte Nina Hemmingsson på den inslagna vägen. Hon antogs till Kunstakademiet i Trondheim och började vänja sig vid en framtid som konstnär.
- Jag slog igen många dörrar på vägen, och det var bra. Till slut var jag tvungen att satsa på det konstnärliga. Jag kunde till exempel inte hoppa på någon annan lång utbildning.
I Trondheim ägnade sig Nina Hemmingsson framför allt åt performanceverk och videokonst. Slutprojektet på utbildningen skulle bli en ljudinstallation.
- Jag hade fått en stor lokal till mitt förfogande. Men en vecka innan utställningen skulle öppna insåg jag att det inte alls var det här jag ville göra. Jag hade förlorat mig själv. Jag började klottra på papper, som en sorts självterapi. Till slut kopierade jag teckningarna på transparenta papper och projicerade dem på väggen i stället.
- Utställningen gick jättebra. Jag fick till och med ett stipendium. Det blev en sorts vändpunkt. Först då insåg jag att det var tecknandet jag borde ägna mig åt.
Vid sidan av sina konstprojekt skrev Nina Hemmingsson också texter. En kompis undrade varför hon inte kombinerade sina konstnärliga uttryck och skapade serier i stället. Nina följde rådet och visade sedan upp sina alster för tidningen Galagos chefredaktör. Hon blev publicerad där första gången 2001. Och sedan dess har det rullat på.
- Serieformatet är effektivt om man vill nå ut till många människor. Och eftersom folk är vana vid Kalle Anka så är det inte alla som betraktar serier som konst. Därför är det lättare att överraska, säger hon.
Nina Hemmingsson beskriver sin stil som naivistisk. Hon hävdar också att inte alla gillar hennes sätt att teckna.
- Om någon säger att jag tecknar fult så tar jag inte åt mig så mycket. Men om någon kritiserar mitt språk känns det jobbigare. Det är språket jag ägnar mest tid åt. Det är det som är svårast.
Hur ser arbetsprocessen ut?
- Jag börjar med att skriva en lång text. Sedan skalar jag av den och ändrar formuleringarna 100 miljoner gånger. När jag väl gör pratbubblorna brukar jag få göra ytterligare ändringar. Det är först då jag ser hur mycket som verkligen får plats. När teckningen är klar brukar jag färglägga den på datorn.
Hur lång tid tar varje teckning?
- Det varierar väldigt mycket. En teckning kan ta några timmar men det har också hänt att jag har suttit i två dagar bara med texten. Då har jag nog en timlön på 50 öre. Jag får ju lika mycket betalt för varje teckning, oavsett hur mycket tid jag lägger ned på den.
Får du någon respons från dina läsare?
- Ja, det händer att jag får mejl. När jag ställde ut i Göteborg nyligen kom flera unga tjejer fram och sade att de hade blivit tröstade och inspirerade av mina teckningar. Det kändes fantastiskt förstås, men jag blev också generad. När man får höra sådant minns man det länge. Recensioner berör mig däremot inte lika mycket. Jag kan bli glad eller ledsen när jag läser dem, men efteråt känner jag mig mest tom.
Har du sett någon av dina serier dyka upp på ett oväntat ställe?
- Ja, det händer ju att folk klipper ut och sätter upp teckningarna på sina arbetsplatser. När jag ser sådant blir jag också generad. Det känns både smickrande och konstigt. Jag tycker att det är jätteroligt när de kopierar och sprider teckningarna mellan varandra. Men om en tidning publicerar dem vill jag förstås ha betalt.
Vad har du för råd till dem som drömmer om att bli serietecknare?
- Det viktigaste är att man tecknar väldigt mycket och att man inte censurerar sig själv i början. Man behöver inte skicka teckningar till tidningar med en gång, det kan man vänta med. Däremot är det jättebra att skapa fanzines. De är ganska lätta att sprida och man kan visa upp dem när man besöker större tidningar. Man ska inte heller bry sig så mycket om andra säger att det är dåligt. Det är bara att fortsätta. Och så måste man förstås ha lite tur också.
Är det svårt att tjäna pengar på att teckna serier?
- Ja, det här är ett jobbigt yrke ekonomiskt. De flesta konstnärer jag känner har andra jobb vid sidan av. Själv håller jag nere mina omkostnader så mycket det går så att jag kan ägna mig åt det här på heltid. Jag har till och med möjlighet att tacka nej till vissa jobb, även om det svider lika mycket varje gång jag gör det.
Läser du mycket serier själv?
- Ja, men inte så mycket som jag skulle vilja. Jag har inte tillräckligt med tid. Det blir mest svenska serier av Sara Olausson och Gunnar Lundkvist till exempel. Men min son har faktiskt fått mig att läsa mangaserier, och Bamse förstås.