Sensationssökande övertydlighet
Makode Linde jobbar i en övertydlig genre som gärna söker en känsla av sensation, menar Sebastian Johans om utställningen Afromantics.
Makode Linde ställer ut verk på Teatergalleriet.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Figurerna är vad de förefaller - en julkrubba, Beethoven, frihetsgudinnan, Robocop, kaninen från Alice i underlandet, tomtar, robotar, får, påfåglar, Botticellis Venus, trivsamt kacklande duvor - men ändå inte. I ansiktet på varje figur lyser ett par stora vita ögon och ett par tjocka röda läppar formar ett förvridet grin. Objekten har iklätts en gammal västerländsk nidbild av en svart människas utseende. Konstnären Makode Lindes avsikt är uppenbar. Den första överrumplingseffekten ska ge upphov till ett fniss som förvandlas till en rosslande hårboll i halsen när insikten om att det som i ett obetänkt ögonblick kan se ut som en harmlös karikatyr i själva verket är en schablon som i århundraden har legitimerat den vite mannens hegemoni som världsherre och förtryckare.
Makode Linde har hämtat uttrycket till Afromantics, som han kallar sina objekt, från minstrel-showen, den första genuint amerikanska teaterformen. Minstrel-föreställningar var populära från tidigt 1800-tal och i sydstaterna vanligt förekommande ända fram till medborgarrättsrörelsens genomslag i mitten av 1900-talet. Det går att argumentera för Minstrel som en kulturell länk mellan det vita och det svarta Amerika, men sammanfattningsvis kan man säga att underhållningsformen var en institution som i varieténs glada form legitimerade det förtryck som landets svarta befolkning utsattes för. Ursprungsformen av Minstrel bestod av vita skådespelare groteskt sminkade som afroamerikanska karikatyrer sysselsatta med att på scenen leva upp till den vite mannens alla fördomar om svarta som mindre vetande, lata, musikaliska och vidskepliga andraklassvarelser.
Men Makode Linde hämtar inte bara näring från 1800-talsunderhållning av tveksam moralisk karaktär. Den rasistiska blick han preciserar finns också i betydligt färskare tappning. Sällskapsspel som Svarte Petter och otaliga försök till lustiga prydnadsföremål har på vår sida om 1950-talet byggt på samma schablon och det är bara något år sedan finska godisjätten Fazer under förhållandevis högljudda protester tog bort "lakritsnegern" LakuPekka från sina lakritspaket.
Afromantics är i den kontexten en utmärkt illustration som förklarar för de, förvånande många, språkintresserade människor som envisas med att kalla chokladboll för negerboll och med ett förminskande leende menar att ett ord inte kan bära ett förtryck. Det är som att säga att historien inte sitter ihop över huvud taget. Ord har konnotationer som färdas över tid, precis som bilder. Och blickar.
Makode Linde och Afromantics jobbar i en övertydlig genre som gärna söker en känsla av sensation. Och sensation behöver en tydlig agenda. När konstnären arrangerade klubben Zoo på F12 i Stockholm och släppte ut ett gäng neonmålade kycklingar på dansgolvet stannade det vid ett halvroligt påhitt med en underton av djurplågeri. Afromantics fungerar betydligt bättre och påminner om den tyska konstnären Ottmar Hörls 1250 Hitlerhälsande trädgårdstomtar som har väckt visst rabalder i Tyskland tidigare i år, även om Makode Lindes verk inte innehåller någon egentlig provokation. Rakt, direkt och enkelt. Ibland är det allt som behövs. Afromantics har också den smidiga fördelen att installationen kommer att fungera bättre ju fler figurer konstnären samlar på sig.
Det enkla anslaget kan dock också vara en begränsning. Men Linde har också placerat in andra verk i rummet, och en golvmopp med tillhörande hink som står diskret lutad mot väggen visar sig ha en längre räckvidd. Moppen, som kunde vara kvarglömd av städpersonalen, har ett skurhuvud som påminner om rastaflätor - en arbetsmarknadspolitisk utsaga som sitter precis där den ska.
Afromantics
Makode Linde
Teatergalleriet
(tom 3/1)
Makode Linde
Teatergalleriet
(tom 3/1)