Senkommet eko från förra seklet
En sorglig liten silhuett lyfter Kajsa Haglunds kollage, skriver Sebastian Johans.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns något rörande över vår drift att skapa memorabilia, och det är lätt att raljera över pyssliga monument som tar längre tid att göra än den händelse de ska salutera. Men man kan också se scrapbooking som ett senkommet eko från 1900-talets konsthistoria; Robert Rauschenbergs combines har kanske äntligen blivit allmängods på samma sätt som tex. glatt (och fruktansvärt) akvarellmåleri har varit i en evighet.
Det tänker jag i varje fall när jag ser Kajsa Haglunds två kollageserier Se till mig som liten är och Vart jag mig i världen vänder, som just nu visas på Galleri 1. Haglunds bilder står med ena foten i det klassiska kollaget, och den andra i vältempererad scrapbooking-glädje. Tapeter, teckningar, bokmärken och liknande har klistrats samman till mönstersäkra små helheter som skulle bli lite för puttinuttiga om det inte vore för faktumet att det alltid är vad en bild förmedlar som är viktigt, inte hur den gör det.
Utställningen Paradisets barn utgår från en liten screentryckt barnsoldat som Haglund också visade på Villavägen Sju i höstas. På en konsolhylla står tio svarta silhuetter på stål, vända mot betraktaren som måltavlor på en skjutbana. Siluetten visar en liten kropp som bär en alldeles för stor militärhjälm kompletterad med ett gevär som också är större än leken borde medge. Det är en fruktansvärt sorglig bild.
Barnsoldaterna återkommer i kollagen och de glansiga bokmärkena andas ont 1930-tal och helheten håller sig hårt kring sitt tema - vi tillåter oss att leva i en värld där barn tvingas utkämpa krig.
Scrapbooking kan också göra ont.
KONST
Paradisets barn
Kajsa Haglund
Galleri 1
(tom 24/1)
Paradisets barn
Kajsa Haglund
Galleri 1
(tom 24/1)