13 år efter sin oförglömliga utställning Ecce Homo i Uppsala domkyrka är fotografen Elisabeth Ohlson Wallin tillbaka i Uppsala, den här gången i Fredsmuseets lokaler på slottet. I vad som börjat som en beställningsutställning till museet i samband med dess utvidgning och namnbyte till Fredens Hus har Ohlson Wallin sin vana trogen fortsatt att utmana fördomar och förutfattade meningar. Den här gången handlar det inte om tolkningen av den kristna lärans kärleksevangelium. I Hetero Etno Norm är det våra mellanmänskliga relationer och synsätt som granskas, ett ämne nog så brännbart och kanske mer rätt i tiden än det religiösa minfält som Ohlson Wallin så djärvt beträdde i Ecce Homo. Reaktionerna blev som bekant den gången våldsamma och avslöjade ganska skrämmande drag av intolerans och förakt för oliktänkande.
I dag lever vi i ett mångkulturellt samhälle där normen för vad som är normalt, tillåtet, lämpligt eller acceptabelt tveklöst förändrats, åtminstone i någon mån till större tolerans och acceptans. Men nog finns det fördomar kvar att utmana, och Elisabeth Ohlson Wallin gör det i en utställning som är både djärv och bitvis provokativ. Några mindre övertygande bilder som känns alltför programmatiskt konstruerade stör inte helhetsintrycket. Troligen handlar det om arrangörernas önskemål, som i ett par fall tycks ha varit hämmande för den konstnärliga friheten. Utmaningen gällande homosexualitet och enkönade äktenskap i kombination med Sveriges otidsenliga, odemokratiska statsskick monarki har dock Ohlson Wallin löst på sitt eget sätt när hon presenterar ?kungaparet? i form av två kungar i utmanande nakenhet.
Bilden av raggare liksom den skoputsande mannen som fått en mörkhyad kund att betjäna vänder onekligen upp och ned på våra förväntningar men gör det på ett lite för övertydligt sätt för att riktigt övertyga konstnärligt.
Bättre och betydligt starkare finner jag exempelvis Ohlson Wallins vågade sätt att ifrågasätta gängse skönhetsideal när hon låter två unga människor drabbade av sjukdomen anorexia nervosa uppträda avklädda på catwalken. Ännu längre går hon i bilden som utmanar våra åsikter om intimitet och sexualitet. De båda funktionshindrade ungdomar som stått (eller snarare legat) modell för den bilden drabbar mig som betraktare rejält i sin utlämnande sårbarhet. Snällare i sin framtoning men för den skull inte mindre verkningsfull är bilden av den piercade, tatuerade polisen av kvinnligt kön som med öppen blick frankt förklarar att "you can trust me", ni kan lita på mig. Ja hur är det, vilka förväntningar har vi på hur människor i olika yrkesroller ska se ut, uppföra sig och klä sig? Skulle vi verkligen våga lite på den här polisen?
Fredens Hus (som Fredsmuseet numera heter) har som målsättning att i Dag Hammarskjölds anda förmedla kunskaper om fredsarbete, inte minst till unga människor. Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning borde kunna vara en utomordentlig upptakt till ett fortsatt sådant arbete. Och nog har bilderna något att lära oss alla, oavsett ålder, kön, utseende, klädstil och etnicitet.