Såsom i en spegel

Anri Sala och Adrian Paci är de två namnkunniga albanska konstnärer som rönt stor uppmärksamhet i väst. Båda har varit representerade vid internationella biennaler och utställningar och även haft ett flertal soloutställningar runt om i världen. Sala är bosatt i Paris, och Adrian Paci bor och arbetar sedan länge i Milano.
I sin serie Den första på Moderna visade Moderna museet i Stockholm 2005 videoverket Turn on av Adrian Paci. Samma år deltog konstnären i Venedigbiennalen, liksom i biennalen i Göteborg. Ansvarig för den senare var Sara Arrhenius, nu chef för Bonniers konsthall dit hon nu lyckats städsla Paci för en ny utställning.

I filmrummet i konsthallen på Torsgatan i Stockholm visar Adrian Paci nu sin film Per speculum från 2006; verket får därmed sin Sverigepremiär hos Bonniers konsthall, där den visas parallellt med Michael Beutlers pågående utställning.
Per speculum har tydlig släktskap med tidigare Paciverk men skiljer sig också på flera sätt från dessa. Främst är det avsteget från den tidigare tämligen totala dominansen av personhistoriska referenser som utmärker det nya verket. I Turn on var det människor i Pacis födelsestad i Albanien som deltog som aktörer i ett verk med stark socialt och politiskt patos. Sittande på en trappa i staden, alla försedda med sådana el-aggregat som många albanska familjer tvingas hålla sig med, tände de sina lampor på en given signal för att strax låta det åtråvärda ljuset blekna bort och försvinna.

I det nya verket som nu visas i Stockholm är ljuset fortfarande en viktig beståndsdel i konstnärens sätt att uttrycka sig. Men miljön är en helt annan, nämligen den engelska landsbygden, där konstnären iscensatt sitt både formmässigt och innehållsligt betydligt mer komplexa nya verk. Kopplingen till hans albanska förflutna blir därmed betydligt svagare, åtminstone i explicit utförande. Bild och avbild, representation och fiktion är sådana ting som är föremål för relativisering och granskning den här gången. Det som till en början ser ut att vara en tämligen klassik landskapsstudie med tydliga konsthistoriska referenser utvecklas efterhand till något betydligt mer mångfasetterat.

Ett pojkstreck bryter illusionen i filmen och avslöjar ett helt annat innehåll än det man först tyckt sig se. De barn som är filmens aktörer är till en början föremål för konstnärens och betraktarens blickar, men tar med den dramatiska vändningen i skeendet snabbt kontrollen över relationerna mellan objekt och subjekt och framträder som det 7 minuter långa dramats egentliga subjekt. När bilden av det vi trott oss se krossas i ett sekundsnabbt ögonblick rämnar fiktionen och illusionen och marken gungar under våra fötter. Med spegelskärvor från den krossade bilden bländas såväl filmare och betraktare. Insikten om våra sinnens föga pålitliga beskaffenhet är drabbande och fascinerande på en och samma gång, och barnens triumferande glädjefulla språngmarsch i det landskap de nyss fått att förvandlas blir en triumfatorisk klimax.
Det talas i nya testamentet om det mänskliga dilemmat att endast se verkligheten "såsom i en spegel". Adrian Pacis Per speculum ställer oss ansikte mot ansikte med denna sanning.

Såsom i en spegel

De bibliska orden "såsom i en spegel" om mänsklig begränsning får en explicit och samtidigt komplex gestaltning i Adrian Pacis nya verk, skriver Cristina Karlstam.