Santiago Sierras empatiska NO

Man måste våga säga nej, menar den spanske konstnären Santiago Sierra och säger sig vilja skapa ett Anti-Turrellverk när ledningen för Magasin 3 visar upp sin stolthet, den permanenta James Turrellinstallationen Dawning. Så vacker och meditativ är inte verkligheten, enligt Sierra och skicka med en klisterlapp med ordet NO i feta versaler i pressmaterialet.
Man måste våga säga nej till meningslösa förbud, utfärdade av dem som har makten. Nej till exploateringen av människor, nej till globala orättvisor mellan fattiga och rika.

Utanför konsthallen, där Sierra nu visar sin första stora utställning i Sverige, har han monterat upp en skylt där alla ovälkomna besökare är listade: rökare, alkoholister, husmödrar, blinda, döva, arbetslösa, prostituerade, flyktingar, asylsökande, de som inte talar engelska, pensionärer, studenter, terrorister, lögnare och sådana som inte behärskar datorer: kort sagt: alla kategorier av människor behandlas hos Sierra med samma uteslutningsmekanismer som är rådande i flera sektorer i vår samtid. Lydiga mot hans uppmaning att säga No bryter vi alla mot förbudet och intar konsthallen som mest liknar en verkstad där ingenting är färdigt. Rester av emballage och förpackningar ligger avsiktligt och skräpar på golven, och konstnären ser gärna att även besökarna bidrar med att dra in smuts och skräp i hans utställning.

Förbudsskymten och hela koncentrationen på samhällets utstötningsmekanismer är signifikativ för den konstnär som lät mura igen den spanska paviljongen vid Venedigbiennalen 2003 och samtidigt meddelade att endast personer med spanska pass ägde tillträde. Påtagligt fick hela biennalpubliken erfara hur det känns att förvägras tillträde på grund av etnisk tillhörighet eller i avsaknad av legitimationshandlingar.
I Berlin lät Sierra ett antal illegala invandrare mot betalning sitta i små pappkartonger på utställningsgolvet hos Kunst-Werke på Auguststrasse. När besökarna efter en stund tyckte sig höra mänskliga ljud från kartongerna upptäcktes de agerande som mot låtit sig "användas" som konstobjekt. Resultatet var ett oförglömligt konstverk som handfast och utan försonande skydd tydliggjorde mänsklig förnedring. Inte minst undersökte Sierra hur långt en människa är beredd att gå för några sedlar i handen. Liknande projekt har genomförts med mörkhyade personer som låtit sig blonderas och andra som ställt sina nakna ryggtavlor till förfogande som "duk" för konstverk i form av tatuerade linjer.
Ryggen som tecken på känslor av skuld och skam återkommer i de konstaffischer som nu kan ses runt om i Stockholm som en del av Sierras utställning. Han har fotograferat människor ifrån den mexikanska stammen huicholes, men vi möter aldrig deras ansikten utan bara deras bortvändhet.

Sierras kompromisslösa ställningstagande förde minsta, föraktade och utnyttjade får i Stockholmsutställningen sitt starkaste uttryck i den installation av 20 till formen minimalistiska objekt som placerats i konsthallens bottenvåning. Skulpturerna är gjorda av indiska kastlösa, vars sysslor är de mest föraktade och skamliga: att ta hand om mänskliga exkrementer. Materialet i Sierras objekt är också mänsklig avföring, torkad och behandlad så att den är användbar som material för konst. Installationen blir ett tänkvärt memento över ett klass- och kastamhälles orättvisor men också i vidare mening över den ojämna fördelningen mellan den rika världen och den fattiga. Genom att göra de kastlösa arbetarna till sina medarbetare och jämställa deras arbete med sitt eget som konstnär ger Sierra dem en helt ny status, helt i linje med hela hans empatiska engagemang.

Närheten till frihamnen och dess omgivande byggnader har inspirerat Sierra till ett platsspecifikt verk där Banankompaniet får en fasadbelysning via en strålkastare på konsthallens terrass. Ett öronbedövande ljud från en dieselgenerator "synliggör" den kraft som krävs för att rikta konstens ljus mot tredje världens lantarbetare, i det här fallet i villkoren för arbetarna i världens bananplantager. Ett synligt avgasrör löper genom hela konsthallen från generatorn ut till spotlighten, vars effekter givetvis huvudsakligen kan uppfattas efter mörkrets inbrott.

Delar av tidigare installationer och aktioner som ett radikalt ingrepp i trafikmiljön i Mexiko City eller porträtteringen av italienska romers tänder redovisas också i utställningen som är en mäktig presentation av ett av samtidens mest konsekventa och respektingivande konstnärskap. I Magasin 3 och med Elisabeth Millqvist som insiktsfull curator får detta konstnärskap en föredömlig presentation. Santiago Sierras utställning torde redan nu kunna utnämnas till en av vårens stora konsthändelser i Stockholm.

Santiago Sierras empatiska NO

En av vårens riktigt stora konsthändelser i Stockholm, skriver Cristina Karlstam om Santiago Sierras utställning på Magasin 3.