Högmod, vällust, frosseri, avund, lättja och girighet. Samlande är ett djupt mänskligt fenomen som dessutom har en tendens att fånga våra värsta sidor. I en text som är specialskriven för utställningen The collector på Uppsala konstmuseum ringar författaren Fredrik Sjöberg, som tidigare har redogjort för sitt närmast besatta flugsamlande, in sex av de sju dödssynderna som karakteristiska för den på gränsen till fixerade samlaren.
Inom konsten är samlande ett återkommande motiv. Av flera orsaker. De två främsta är dels att den konstnärliga aktiviteten i sig påminner väldigt mycket om samlande, och dels att den besatthet samlande lätt ger upphov till är väldigt tacksam att gestalta. För mig personligen är det dessutom något av ett favoritmotiv, nästan alla mina favoritverk ur konsthistorien har något av samlarens maniska envetenhet över sig.
Det är kanske därför jag blir en smula besviken när jag stiger in på Uppsala konstmuseum och genast ser att de verk som utställningen presenterar snarare förhåller sig till och resonerar kring samlande som fenomen än balanserar på avgrundens rand.
Ditte Ejlerskovs stora målning (egentligen målningar) The hand that brushed är ett bra exempel på utställningens mer resonerande anslag. Den stora multipeln, i övrigt en fin målning, visar ett tjugotal händer som är hämtade från både konsthistoria och diverse samtida källor.
Michelangelos David, Mona-Lisa, pornografi, modemagasin, sociala medier. Handen finns överallt. Genom att identifiera, hämta och gestalta i ett kategoriserat sammanhang har Ejlerskov utan tvekan begått en akt av samlande, men hon framstår inte som en besatt samlare utan visar mer på ett fruktbart sätt att använda den samlandes blick för att förstå vår omgivning.
Det är inget fel med det, men marken gungar inte som den hade gjort om målningen hade följts av ytterligare fem på samma tema. Detsamma kan sägas om Matts Lejderstams utforskande av porträtt i Uppsala universitets konstsamling och Magnus Bärtås djupdykning i sitt personliga arkiv. Bägge presenterar intellektuellt utmanande sätt att leta mönster i olika miljöer.
Oscar Guermouches uppmärksammade 50, som kartlägger konstnärens sexliv genom ett kartotek med könshår är på väg åt rätt håll, men halkar lite på sin egen sensationslystnad. Att konstnären har återskapat sina sexpartners könshår utifrån sitt eget är visserligen rätt kul, men eftersom verket antyder att han faktiskt har lämnat varje akt med ett hårprov i handen tar informationen udden av resultatet.
Med 12 paket från min mamma presenterar Annika Eriksson ett fantastiskt och mycket känslosamt verk. Som titeln lovar visas fem faktiska paket med disktrasor, julpynt och diverse husgeråd som konstnären fick av sin mor i början av 90-talet. Men samlandet är här av underordnad betydelse och verket säger mer om separation, längtan och relationer.
En mer direkt känsla av att vara förlorad i en ändlös labyrint av samlande återfinns i två av utställningens verk. EvaMarie Lindahl visar ett utdrag ur sitt pågående The Barbed Wire Identification, som med hjälp av tecknade bilder katalogiserar taggtråd - storindustri, vapen, exkluderare.
De 130 teckningar som visas är bara en fjärdedel av de som finns i arkivet. Än mer fångad, och fängslande, är amerikanska Charles LaBelle, som sedan 1997 dokumenterar varje byggnad han rent fysiskt beträder. Den väldiga databasen samlar tid, plats och bild. I The Collector får vi se runt 250 teckningar och en fet pärm, vilket bara är en bråkdel av helheten. Hos Charles LaBelle står vi öga mot öga med samlandet som copingstrategi och livshållning, vilket är ytterligt fascinerande.